Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Den vita kränkta mannen är en tacksam slagpåse

NÄTHAT · Oscar Swartz svarar Anna Troberg och Lisa Magnusson om näthatet:

Vita, heterosexuella, medelålders män får stå till svars för det mesta – men få av dem känner igen sig i den maktanalysen. Kanske borde svenska medier odla ett bredare åsiktsspektrum? I en tid när läsarna har samma tillgång till kommunikation som journalisterna själva, borde redaktionerna premiera kunskap – elaka sluggers finns ju överallt, skriver Oscar Swartz i en replik till Lisa Magnusson och Anna Troberg.

Piratpartiets Anna Troberg skriver i en artikel på SVT Debatt att hon som rundlagd, lesbisk kvinna i en ledarposition undgår näthat genom att vara aktiv i kommentarsfälten. Hon menar att många kolumnister bara ”öppnar dörren in i det offentliga rummet och kräks ur sig sin åsikt”.

Fredrik Virtanen får oss på Aftonbladets ledarsida att höja blicken över den enskilde skribenten. Under rubriken ”PK-eliten borde först ta en titt på sig själva” meddelar han att redaktionerna ”skriker efter narcissistiska halvdårar”.

Lisa Magnusson, också på SVT Debatt, undrar varför Aftonbladets Åsa Linderborg får hot men inte redaktionens manliga höjdare. I själva verket skall tre av de fyra mest hotade på tidningen vara män, enligt källor på Aftonbladet. Hoten mot männen har dock inte samma sexuella karaktär. Sexism är ett stort problem. Men är det verkligen hela förklaringen till ”näthat”?

Aftonbladetprofilen Oisín Cantwell punktmarkeras på samma sajter som Lisa Magnusson. Själv tycker jag Cantwell ofta är nonchalant med fakta och avfärdar många läsare med förakt. Jag misstänker dock att både han och Magnusson får klä skott som representanter för ett mediemaskineri, inte bara som individer.

I sju år var jag kolumnist i Computer Sweden, Sveriges ledande IT-tidning. Jag levererade 70 månadskrönikor fram till slutet av 2012. Under några år bloggade jag frenetiskt och ofta mothårs. Jag har inte sluppit hat helt, men volymen har varit liten. Trots att jag precis som Anna Troberg ju är homo.

Det beror inte på att mina krönikor var snälla. Tvärtom var de ofta kritiska. Men en sak hade de gemensamt: Jag sparkade uppåt, inte nedåt. Ministrar, politiker, organisationer, utredare, storföretag, myndigheter, popstjärnor, lobbyister, journalister – de fick alla finna sig i att bli granskade och häcklade.

Jag använde också en dos självironi och kunde raljera över egna brister, snarare än förhäva mig.

I motsats till mig blev Lisa Magnusson snabbt twitterkramad av mediegänget. Det unnar jag henne verkligen. Magnusson är högst sympatisk som person, och ingen skall behöva råka ut för det hon har gjort. Hot måste vara en polisiär fråga.

Jag kan leva med att en journalist kallar mig ”en mental myra med kärlek till det bruna kvinnohatet” efter min artikel. Att journalisten döpt sin blogg till ”I JUST CAN’T HATE ENOUGH” känns rimligt, i och för sig.

Jag vet att många kolumnister anser att de slår uppåt när de i krönika efter krönika rasar mot den där vite heterosexuelle medelålders mannen som påstås hata kvinnor, invandrare och bögar. Men många känner inte alls igen sig i maktbilden.

I kommentarsfälten till min egen SVT Debatt-artikel får jag många tack för att vilja bredda hatanalysen. Sånt ger mig kraft att tänka och skriva.

”Sågningar och taskigheter ger mer läsning än hyllningar, det har medier vetat sedan medier uppfanns”, skriver Fredrik Virtanen. Men gäller det verkligen i den dubbelriktade kommunikationens värld?

Redaktioner kanske borde odla ett bredare åsiktsspektrum, premiera kunskap snarare än rena åsiktsmaskiner och lotsa in rekryterna i ett skrivande som är bättre anpassat för en tid när läsarna har samma tillgång till kommunikation som de själva.

För inte har väl medierna tänkt leva på elaka sluggers? Sådana finns ju gratis överallt på nätet.