Jag minns den där morgonen för ett år sedan ganska väl.

Jag gick hemifrån med bestämda steg på väg mot Sofiakyrkan i Jönköping, rabblande bönen ”Herre, förbarma dig”. Från Vättern blåste iskalla vindar genom en belägrad stad med avspärrningar överallt.

Nazistiska Svenskarnas parti hade åter igen fått tillstånd att demonstrera i vår stad. Vi skulle därför ha en ekumenisk gudstjänst utanför Sofiakyrkan för medmänsklighet, kärlek och alla människors lika värde, mitt i stormens öga.

Vi hoppades på några hundra men kyrkbacken fylldes med kanske 1 200 personer och klockorna ringde för varje människas värde, för fara för det som riskerade att hota det. Klockklangen spreds snabbt över Sverige vidare ut i världen.

Det blev ett folkligt uttryck för Jönköping som en utsträckt hand istället för en knuten näve. Kanske väckte klockorna hopp: Det är möjligt att säga ifrån, med god vilja.

Författaren Maria Küchen, som var med, sade senare: Klockorna helgade motståndet. Ibland blir motstånd heligt när något som borde vara okränkbart kränks.

Det hade börjat med ett tweet från journalisten Johanna Linder om inte kyrkorna borde göra något. Lite överraskade växte insikten sig stark hos oss: Jo, det borde vi.

Som kristen tror jag förstås att Guds ande förmår att visa vägen till sanning. Ur ett mänskligt perspektiv förklaras kanske det starka genomslaget av att vi lämnade stridsyxorna hemma.

Det var för viktigt för att dela på oss och för att följa polisens råd att stanna hemma. ”Vi kan fortsätta vara oense andra maj men nu måste vi stå tillsammans”.

Så stod mycket riktigt moderater tillsammans med socialistiska aktivister, frälsningssoldater med katoliker och kyrktanter som kommit med färdtjänst med cyklande studenter.

De blev till en röst som sjöng över staden: Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord… Kyrkornas språk, i staden som kallats Smålands Jerusalem, fick ge röst åt en gemensam vilja.

Aldrig hade jag trott att jag skulle få vara med om applåder efter bibelord.

Men de talade rakt in i allvaret: Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud. (3 Mos 19:33f)

För unga och gamla som med fredliga medel kämpade (och sjöng psalmer) på gatorna blev klockorna ett stöd för att inte ge upp, för att inte låta våldet och hatet ta överhanden.

Året innan var Jönköping ett kaos av våld och ilska. Denna gång uteblev skadegörelsen och våldet minskade till ett minimum.

Den antirasistiska rörelsen fortsatte att växa runt om i landet och blev allt bredare över sommaren. Valet 2014 blev, trots all publicitet, ett misslyckande för Svenskarnas Parti. Inga egna mandat – någonstans.

Mäktigt var också att de åtalade psalmsångarna gavs rätt i sak i ett ovanligt, ja historiskt domslut.

Men det viktigaste var nog att vi tillsammans förmådde att säga ifrån och inte tyst titta bort. Att det var möjligt att med till synes omöjlig bredd av rörelser att gemensamt visa civilkurage.

Och att det bestående minnet fick handla om vilka krafter som är starkast: Barmhärtigheten och kärleken.

Vi som stod där då har gått vidare i de olika saker vi brinner för. För en del av oss kom det att handla om arbetet för värdighet för utsatta EU-medborgare som blev det ekumeniska nätverket Kyrkhjälpen – en direkt följd av de förpliktande orden på första maj.

Kanske blir Jönköping aldrig mer det samma men kampen den går vidare, den har bara börjat. Det är möjligt att göra skillnad, också där du bor.

Fråga oss, vi vet.