Foto: Bertil Ericson
Debattinlägg

”Det gyllenbruna idealet dödar”

Solhysteri ·

”500 svenskar stryker med i solhysterins spår varje år. Sedan år 2000 har antalet fall av hudcancerformen Malignt Melanom fördubblats. Ändå är det min vita vampyr-hud det tittas snett på” skriver Cissi Wallin.

Om debattören

Cissi Wallin Blomberg
Journalist

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Det är högsommar och här existerar jag och är likblek som vanligt. ”Är du sjuk eller?”. Nä, men DU riskerar att bli det snart om du inte slutar häcka på en solstol med din stackars skandinaviska hy tre månader i sträck...

Det är ju så tråkigt att vara den som drar ner stämningen. Så har vi äntligen fått lite tropikvärme i det här arktiska blåshålet till land och så kommer jag och börjar predika om solrisker.

Så tänkte nog min kompis kompis Eva också, innan hon vid 27 års ålder fick hudcancer. Jo. Cancer. Sånt som gamla skrynkliga människor får, tänker man kanske. Eva gillade att sola. Hon älskade att vara gyllenbrun. Det gjorde inte hennes hy.

Det var nära att hon dog. För fåfängans skull. För de flesta svenskar vet ju vid det här laget att solen är farlig. Kanske har man såpass bra koll att man även vet att hudcancer dödar fler än trafikolyckor, i Sverige nuförtiden.

Hudläkare slår larm om 14-15-åringar som solar sig till cancer. Som riskerar att inte få uppleva den där balen i nian där de tänkte vara sådär gyllenbruna och normativt fina.

Tro mig, jag har försökt. Jag har pressat och bränt sönder mig. Under mina tonår var jag i stort sett besatt av att kunna bli brun. Jag blev bara rosa. Min kritvita hy går i släkten. Brorsan rödlätt och fräknig, farmor grisskär om hon ens gav sig på att steka.

Men jag ville så gärna bara vara en av de där i gänget. Jag köpte brun utan sol och såg ut som om jag fått en mystisk bajsbrun hudsjukdom. Jag knaprade karoten-piller så jag blev alldeles morotsorange i nyllet.

Jag stod och grät efter att ha misshandlat min stackars mjölkvita lekamen i ett klaustrofobiskt solarium. Och omgivningen uppmuntrade det.

I skolan sjöng de temat från ”Ghostbusters” efter mig i korridorerna. Märkligt nog var det ingen som sa något elakt när vi åkte till Spanien eller Grekland. Där älskade de tvärtom min hy och ville klappa och känna. Jag tänkte att de var helt dumma i huvudet. Hallå, brunheten! Vi måste fokusera på brunheten!

Först i någorlunda vuxen ålder fattade jag hur farlig solen är, speciellt för såna som mig. Bränner man sig som barn eller tonåring ökar nämligen risken för att senare i livet utveckla hudcancer.

500 svenskar stryker med i solhysterins spår varje år. Sedan år 2000 har antalet fall av hudcancerformen Malignt Melanom fördubblats. 2012 fick över 3300 svenskar diagnosen (källa: Cancerfonden). Ändå forsätter det maniska solandet.

Och det tittas snett på, kommenteras syrligt kring MIG och min vampyr-hy. Hallå, jag försöker bara hålla mig vid liv några år extra här. Give the albino a break.

Är det inte konstigt ändå. De som bor i Sverige och är lite naturligt brunare än genomsnittet får inte alltför sällan höra att det inte hör hemma här. Att de ska ”åka hem”. Och vi som ser ut som jag får inte heller bara va. Alla ska tydligen pressas in i en norm där... Det sjuka är status. Där bara en viss nyans på hyn tolereras. Vi kanske skulle ta och snacka mer om de här runt 500 svenskarna som varje år dör på grund av solen, istället?
 

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.