Kampen om jobben är förlorad. Facket har jobbat på som om verkligheten inte har förändrats radikalt, med globalisering och arbetskraftsöverskott. Och ständigt förlorat. Därför borde facket i stället kräva avvecklingsfonder. Med företagens enorma vinster, borde vinstdelningsmedel byggas upp. Detta så att sparkade medlemmar kan få ut anständiga avgångsvederlag och starta på ny kula, utifall att företaget lägger ned, skriver Lasse Ekstrand.
Så här står det på LO:s hemsida: ”Arbetslöshet är något av det värsta en människa kan drabbas av. Man förlorar inte enbart sin lön utan också en del av sin identitet. LO kämpar därför för att alla ska ha ett jobb.”
En inte särskilt framgångsrik kamp, om man ska vara ärlig. Men det beror inte bara på LO:s oförmåga. Den fulla sysselsättningens Sverige tillhör historien och kommer aldrig åter. Samtiden talar sitt dystra språk därvidlag.
Arla meddelar att man lägger ned sina mejerier i Skövde och Göteborg och kommer att avskeda ett stort antal anställda. Skälet är som vanligt ”effektivisering” eller något liknande, bortom kritisk granskning och insyn. Facket vrider förtvivlat sina händer. Utanför Gävle lades Stora Ensos fabrik i Norrsundet ned genom ett raskt beslut. En fabrik som gick bra. Men det räckte inte för koncernledningen. De sparkade tände ljus som placerades runt fabriken – i maktlöshetens och hjälplöshetens stora sorg. Facket vred sina händer.
Klassiska Läkerol, också en fabrik som gick bra med populära och välbekanta produkter, såldes till Cloetta. I Gävle, en stad belägen i en region med landets högsta arbetslöshet, läggs fabriken ned som en konsekvens av försäljningen. Produktionen ska ”kostnadseffektiviseras”. Delar av den flyttas utomlands där det är billigare att bedriva företagande. Facket protesterade, vred sina händer, uppvaktade tillsammans med ett antal medlemmar vädjande företagsledningen i Stockholm. Men efter vad jag minns fick man aldrig träffa denna.
Mot 1970-talets slut liknade jag i min avhandling arbetsrätten – MBL (medbestämmandelagen) framförallt – vid en bur som facket låsts in i. Bakbundet och taget som gisslan. I fackpressen löpte jag gatlopp. Man ansåg att jag ”spridit söt lukt för borgarna” (citat från Pappers förbundstidning) med min kritik av fackets inlåsta och från medlemmarna avskilda roll, detta som en konsekvens av de socialdemokratiskt framdrivna arbetslivslagarna.
Idag konstaterar jag, efter att ha följt tendenserna på arbetsmarknaden de senaste decennierna, att jag gjorde en korrekt analys. Lagarna – tillskapade efter den sosse- och LO-ledningen omskakande gruvarbetarstrejken som trasade sönder alla illusioner om klassamarbetets välsignelser – skadade facket mer än var till hjälp. Men det är som att svära i LO-kyrkan att påstå detta. För utan dessa lagar saknar facket all legitimitet.
Jag känner dock ingen skadeglädje, brister inte ut i ett triumferande ”vad var det jag sa?” Inte i ett repressivt köldläge där motkrafter mot arbetsköparmakten behövs mer än någonsin. Men där facket inte är någon sådan. Frågan är om och när man var det efter föreningsbildandet i början på 1900-talet. Pionjärernas tid. Med tongivande namn som Axel Danielsson och August Palm. Allteftersom blev facket snarare arbetsgivarens skugga eller förlängda arm. Med en problematisk relation till de medlemmar som man självständiggjorts ifrån och där dessa reducerats till nummermedlemmar. Länge också tvångsanslutna till Socialdemokraterna, utan ha röstat för det.
Facket har jobbat på som om verkligheten inte radikalt förändrats, med globalisering och arbetskraftsöverskott. Och ständigt förlorat. Jag ifrågasätter, märk väl, inte de lokala förtroendevaldas goda vilja, men ger inte mycket för topparna. Wanja och den där nye, Karl-Petter. Inkorporerade och bekväma med det privilegierade livet – bortom strukturellt betingad, bestående arbetslöshet och medlemsvardag.
Tidigt borde, med betoning på BORDE, vad som kunde kallats avvecklingsfonder – kanske varit bättre kallat dem utvecklingsfonder, det klingar mer positivt – ha byggts upp. Med vinstdelningsmedel –vinsterna har ju varit monstruösa. Och det hade räckt med några procents avsättning. I stället för löntagarfonderna, detta fiasko. Så sparkade medlemmar kunde fått ut anständiga avgångsvederlag och startat på ny kula. I stället för en fruktlös och på förhand förlorad ”kamp för jobben”. För de avskedade väntar usel a-kassa och till slut förnedrande Fas 3. ”Arbetslinjens” förtryckande uttryck. Och där är sossar, vänsterpartister och de i alliansen lika goda kålsupare.
Alla försvarar ”arbetslinjen”. Den nya MBL som borde ersätta den gamla, och som uttalas medborgarlön, må vi fortsätta slåss för. Den självklara grundtryggheten. En MBL som facket inte vill ha, inte med dess frigörande och individen bemyndigande effekter. Vad ska vi då med en fackförening till?
Facket har, alltmer tandlöst och ofarligt och med ökande medlemstapp, gnetat på. Inuti arbetsrättens välbevakade bur. Medan arbetslösheten vuxit och anställningsägarna tryckts tillbaka.
Nedmonteringen av LAS har pågått länge, fler och fler hamnar i otrygga anställningsförhållanden. Skräckslagna att kastas ut bland de jagade utanförstående. Själv har jag, som facklig aktivist, blivit expert på protokollsanteckningar. Brasklappar. Pliktskyldiga, betydelselösa invändningar mot redan enväldigt fattade beslut. Medan arbetsköparen MBL-tutar och kör vidare.