Åtta år av alliansstyre har urholkat trygghetssystemet. Det är vad oppositionen vill få oss att tro.

För att backa upp påståendet kommer det att berättas historier om människor som fallit mellan stolarna. Varje sådan historia är i sig tragisk, men enskilda anekdoter bevisar ingenting om hur väl systemet fungerar annat än att det inte är perfekt, och det säger framför allt inget om hur det fungerar i jämförelse med tidigare.

För det var inte vattentätt före 2006 heller. Min egen historia är bevis på det.

Mot slutet av 2001 blev jag utan förvarning arbetslös. Omständigheterna kring det är en egen historia, men insikten om att ha blivit förd bakom ljuset och redan fått min sista lön, att en pank jul närmade sig, blev början på en lång tids depression och ett långt fall rakt igenom ett skyddsnät som jag trodde på.

Tillvaron är bräcklig. När den negativa spiralen får fart är den väldigt svår att stoppa.

Till att börja med trasslades det med mina arbetsgivarintyg så till den milda grad att när a-kassan väl var nöjd med dem hade det hunnit bli februari. Jag fick då en utbetalning för sex veckor och beskedet att jag hade noll dagar kvar.

Utförsäkrad. Varför?

För att jag inte hade betalat min avgift till a-kassan under tiden jag inte fick några pengar från a-kassan att betala min avgift med.

Högen med räkningar växte. Jag slutade öppna dem. När jag ändå inte hade några medel att betala dem med behövde jag inte ångesten över att veta hur mycket jag var skyldig.

Sedan slutade jag plocka upp dem från golvet. Klev bara över högen med skam när jag skulle ut. Vilket jag gjorde allt mer sällan. När det ringde på dörren höll jag andan tills jag hörde stegen nerför trappen igen.

Så småningom blev jag avhyst.

När jag var 25 år gammal flyttade jag hem till mamma och tvingades erkänna för både omvärlden och mig själv hur illa ställt det var. Det var också först då jag började försöka ta tag i min situation.

Det var svårt. Att prata med ansiktslösa företrädare för en snårig byråkrati kostade energi jag inte hade.

Till exempel blev jag sjukskriven för min depression. Sedan vände jag mig till Försäkringskassan för att ta reda på om jag hade rätt till någon ersättning.

Det hade jag inte, eftersom jag inte var inskriven på Arbetsförmedlingen. Så jag försökte skriva in mig på Arbetsförmedlingen, men det fick jag inte ty jag var ju sjukskriven. Moment 22.

Vid ett annat tillfälle inhämtade min nuvarande sambo mitt tillstånd att för min räkning kontakta psykvården och få hjälp eftersom jag mest satt i hennes soffa och var apatisk. Rådet hon fick var att kasta ut mig, eftersom det kanske var det jag behövde. Lyckligtvis trodde inte hon det.

Idag är jag sambo och har två barn. Jag är fri från skulderna, och inte bara det; jag anses kreditvärdig nog att både ha bostads- och billån.

Jag har tagit mig dit med hjälp av familj och vänner som erbjöd mig tak över huvudet i stället för att kasta ut mig, som bjöd på mat när jag var pank, som lånade ut pengar på obestämd tid och som bidrog med tröst och råd.

Det privata nätverket visade sig oerhört mycket mer handlingskraftigt och värdefullt än någonsin det offentliga.

Det perfekta systemet existerar inte. Det går inte att skapa ett system som täcker in varje individs behov och för den som inte passar in i mallen riskerar skyddsnätet att i stället att bli något att trassla in sig i.

Det vore bättre att minska på byråkratin och ge civilsamhället mer handlingsutrymme. Tyvärr kommer ingen politiker vid sina sunda vätskor gå till val på att vilja göra mindre.