Att hästar ses som pengamaskiner snarare än kännande individer är ett av många felaktiga argument i debatten om ridsportens etiska aspekter. Idag har vi alldeles för dålig kunskap om hur hästar upplever stress för att kunna avgöra om tävlingar som Gothenburg Horse Show är bra eller förkastliga. Ska vi komma vidare i debatten om hästetik måste vi också diskutera hur vi äger och umgås med våra egna husdjur, skriver Petra Andersson, filosof och djurvälfärdsforskare, i en replik.
Äntligen uppmärksammas och debatteras ridsporten! Det är mer än välkommet, så tyst som det varit kring ridsporten så länge. Ännu mer välkommet hade det varit med sakliga debattinlägg – varken svartmålande eller förskönande.
Som ett exempel på svartmålning påstår Kutte Jönsson här på SVT Debatt att flera hästar skadades under terrängmomentet i fälttävlan vid OS 2012, i vissa fall så illa att de fick avlivas efteråt. Då jag själv har letat efter uppgifter som stöder påståendet utan att hitta något, skulle jag gärna se att Jönsson ville åberopa någon referens – och samtidigt berätta om de regelbundet återkommande rapporter om hur hästar misshandlas för att prestera bättre, som han säger sig tagit del av.
Jag vill inget hellre än att få läsa dem. Hästvälfärd ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Ett grundläggande fel med ridsporten är enligt Jönsson att hästar ses som pengamaskiner snarare än individer. Här finns inte utrymme att beskriva Hästsveriges ekonomiska mönster, men hästarna står för de allra flesta hästägare – också bland dem som tävlar – på utgiftssidan snarare än inkomstsidan i budgeten. Ridsporten är stor i Sverige, men miljoner människor har inte inkomster från den, vad Jönsson än vill tro.
Nej, när det gäller hästarna är det vanligtvis något annat än vinstpengar som lockar. Uttrycket att vi bör behandla hästar som individer snarare än som pengamaskiner, är faktiskt både slarvigt och oprecist.
Om hästar idag inte ses som individer, hur ska vi då förklara att hela världen under OS 2012 kunde ta del av Casalls skötares berättelse om hur smärtkänslig just Casall är, att vi under tävlingarna i Göteborg har fått lära oss att vara särskilt tysta på läktarna då Quintero hoppar för han är lite känslig för oväntade ljud och att Aurello enligt sin ryttare är lite nervig?
Jag förstår att inte alla idrottsfilosofer kan se att de flesta ryttare rider och agerar väldigt olika beroende på vilken häst de för ögonblicket rider, men det skadar inte med lite kunskap om det man uttalar sig om.
Förmodligen menar Jönsson något annat än att hästmänniskor inte kan se någon annan skillnad på hästarna än hur mycket pengar de drar in (inga alls, i de allra flesta fall). Förmodligen menar han inte heller att alla hästar behandlas exakt likadant, oavsett vilka egenskaper de har. Kanske är han snarare ute efter att vi inte bör behandla hästar som medel för att uppfylla våra egna mål och drömmar.
Om det faktiskt är så att det är fel, betyder det att ridning inte kan vara moraliskt försvarbart oavsett om det sker på tävlingsbanan eller ute i skogen. Noga räknat bör vi väl i så fall inte ens äga hästar för att klappa dem och njuta av deras skönhet, så länge vi har dem för att vi gillar att ha dem, snarare än för hästarnas egen skull.
Att hästar ses som individer – vilket jag är starkt benägen att anse att de ofta gör – garanterar inte heller deras välfärd. Detta gäller i relationer mellan hästar och människor, precis som i relationer mellan människor. Hästar kan vara älskade, ses som familjemedlemmar eller vänner, men det garanterar inte deras välfärd. Kärlek är tyvärr inte en garant för gott och respektfullt uppförande – det visar ju relationer mellan människor med all önskvärd tydlighet ibland.
Om vi ändå anser att det kan vara försvarbart att äga hästar, umgås med dem för att vi gillar det, rida på dem och även delta i tävlingar med dem, är det angeläget att fundera över hästarnas välfärd.
Vi bör naturligtvis inte behandla hästar på smärtsamma vis eller så att de på annat sätt far illa. Jönsson hävdar att tävlingar är en hälsorisk för hästar, och hänvisar som nämnts till oklara källor. Men visst, vi kan enas om att det händer att hästar blir skadade vid ridning och tävling. Detta är dock något som ryttare och ägare försöker förhindra, om inte annat så för att en halt häst är inte kan ridas och tävlas men ändå ofta är mer krävande att ta hand om än en frisk häst.
Jag hyser dock inte samma enorma tillit till ryttare och hästägare som den Ann Heberlein ger uttryck för i sin artikel på SVT Debatt. Heberlein skriver att endast en häst som är frisk och glad kan prestera på topp i längden – men om det vi tyvärr inget med säkerhet. Hästen bör nog vara väsentligen frisk för att kunna prestera, men vi kan inte vara säkra på att endast glada och nöjda hästar kan prestera på topp.
Det är inte så enkelt att en god prestation som enda kriterium garanterar en god välfärd. Till exempel säger en elegant uppvisning på tävlingsbanan inte mycket om vilka metoder som fått hästen så lydig, lyhörd och välgymnastiserad. Prestationen visar inte hur hästen har tränats inför tävlingen, eller om sportens etiska regler för hästträning har följts.
I debatten om hästsportens etiska aspekter har vi hittills sett två läger. Ett som dömer ut ridsporten på till synes mycket lösa grunder. Och ett som försvarar ridsporten med den enögdhet som kan bidra till att skapa utrymme för de missförhållanden som utan tvekan finns. Det gäller inte minst i de fall då missförhållandena är en konsekvens av att man handlar som man traditionellt alltid har gjort.
Om vi accepterar att vi använder hästar som ett slags redskap, för att rida på, samtidigt som det enda vi accepterar är att vi erbjuder hästarna den bästa välfärd vi kan, så måste vi lära oss mer om hästars behov och om vad de upplever som obehagligt eller behagligt.
Med nuvarande kunskapsnivå är det inte självklart så att hästar upplever sporrar, spö och kandar som plågsamt. Vi vet inte. Djurrättsaktivisten Camilla Björkbom vet inte heller – hur tvärsäkert hon än uttrycker sig på SVT Debatt. Det är dock viktigt att vi inte utgår från att när hästen accepterar något vi gör med den så är det inte smärtsamt för hästen. Den kan mycket väl tänkas lyda oss av helt andra skäl än att den är nöjd med situationen, till exempel kan den lyda oss för att slippa ett värre obehag i form av bestraffning.
Goda kunskaper i etologi och inlärningsteori kan utveckla hästvälfärden, konservativt och hemmablint försvar av den egna sporten kan det inte. Umgänget mellan människa och djur är en alldeles för värdefull del av vår kultur och av våra liv, för att vi ska kasta ut den som ett barn med badvattnet därför att en det finns både rötägg och välmenande okunniga i hästsporten.