Jag känner stor sympati med de amerikaner som arbetar hårt men som fått se sina reallöner stagnera under två årtionden. Det är bland dessa Donald Trump upplevs som ett sista hopp, eller för dem som tappat hoppet, en käftsmäll mot etablissemangen som svikit dem.

Inte minst för republikanska partiet har det folkliga stödet för Trump kommit som en chock. Det är väljare som tidigare inte engagerat sig i politiken som bär upp hans kampanj.

Och de har varit så många att ingen annan kandidat i republikanska partiets historia har fått så många röster i primärvalet som Trump.

Den ilska mot etablissemangens misslyckande som sprider sig i det amerikanska samhället speglas i reportage där man sökt upp Trumpväljare långt utanför storstädernas glamour och kändiskrogar.

När magasin som American Interest redovisar de känslor som växer sig starkare ute i folkdjupet är kritiken mot traditionella makthavare stark.

Många tycker att ”republikaner och demokrater är samma skrot och korn” som ljugit för väljarna och att man därför kan rösta på Trump för att han är så annorlunda.

Andra säger att det är mycket man inte gillar med honom och även att man inte litar honom, ”men som jag ser det säger Trump åtminstone saker som måste sägas.”

En inte ovanlig hållning är att man ”tar en chans och röstar på Trump” eftersom de andra har svikit. ”Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger? Jag har sett det i mer än trettio år”, säger en väljare till magasinet.

Dessa väljare är väl medvetna om att Donald Trump har brister. ”Jag gillar vad Trump säger men han är så oberäknelig. Jag tror båda sidor är rädd för honom eftersom han inte är en del av etablissemanget.”

Just att Trump är anti-etablissemang är en viktig förklaring till att han har en så stor väljarbas. De traditionella politikerna har lovat så mycket och hållit så lite.

Arbetare och lägre tjänstemän känner sig trängd av den dåliga reallöneutvecklingen, av huspriser som inte är den säkra investering man hoppats och av ökade kostnader för både välfärd och barnens utbildning.

Under president Obama har de fattiga fått det bättre tack vare sjukvårdsreformen Obamacare och fler har kunnat få jobb, även om de är lågavlönade. Också de rika har haft goda tider, strålande tider.

Men medelklassen har hamnat i kläm.

De är inte tillräckligt fattiga för att deras barn ska få gratis collegeutbildning genom stipendier och Obamacare har resulterat i högre sjukvårdspremier samtidigt som förmånerna försämrats.

Det finns inte längre hopp om att barnen ska kunna få det bättre än tidigare generationer. Drömmarna har gått i kras.

Förklaringen till denna utveckling är att globaliseringen inte hanteras på ett sätt som ger utdelning åt dem som arbetar och gör rätt för sig.

Globaliseringen har förfördelat inhemsk produktion och samtidigt öppnat gränserna vilket inneburit en tillströmning av nyanlända som gör anspråk på välfärdssystemen.

I denna press från båda håll kan sverigedemokratiska riksdagsledamöter och Trumpväljare känna igen sig.

Den nya tiden kräver nya avvägningar, något de gamla etablissemangen inte vill förstå.