I helgen valde ett gäng maskerade män att åka in till T-Centralen för att dela ut straff. I de flesta medier kallades dessa män för huliganer eller bråkstakar, trots nazistiska kopplingar.
Attackerna reducerades av polisen till en samling för att ”provocera mot ensamkommande flyktingbarn”.
Detta trots att det inför attacken delades ut flygblad där ”200 svenska män” uppmanade folk att följa dem och ta lagen i egna händer och ”dela ut straffen de förtjänar”.
När ska hot som riktar sig mot oss icke-vita tas på allvar och mötas av samma måttstockar?
I flygbladet skriver de om ryggradslösa politiker, svagt rättsväsende och lögnaktig media, därför ser de det som sin plikt ”att åtgärda problemen”.
Om vi nu använder oss av samma måttstock borde en rad varningsklockor ringa.
Attacken faller in under de kriterium som finns för att ett brott ska ses som en terrorhandling, nämligen: ”ingjuta allvarlig fruktan hos befolkningen eller befolkningsgrupper”, men också att syftet är att genom politiskt motiverat våld tvinga fram åtgärder som passar deras ideologiska åskådning.
Ännu en terrorattack har alltså utförts, men utan att benämnas som det.
Trots att det är en i raden av rasistiskt motiverade våldsattacker så anses det vara en enskild händelse, vilket är en omskrivning för ett brott som inte är så allvarligt till karaktären.
1990-talet är för mig och många andra förknippat med nazism och rasism.
Lasermannen valde offer efter hudfärg, hemma i Trollhättan brändes moskén ned och Sverigedemokrater stod på torget och skrek: Sverige åt svenskarna.
Maskerade nazister beväpnade med knivar och baseballträn försökte tränga sig in på en hemmafest hos en kompis. Jag minns rädslan av att röra mig ute.
Skillnaden nu från då är att även de etablerade partierna tävlar i ett race om att locka väljare från Sverigedemokraterna genom att inskränka asylrätten och föra en politik som appellerar till en rasistisk väljarkår.
En annan skillnad är att då hejades inte den här utvecklingen på helt öppet av etablerade journalister, barnboksförfattare, skådespelare, näringslivstoppar med flera.
När de fysiska attacker som retoriken och politiken krattat manegen för under en lång tid väl kommer så som i fredags, så är vi många som begränsar våra liv ytterligare genom att undvika röra oss i stan, genom att välja de snabba skorna istället för klackarna eller genom att helt enkelt stanna hemma om vi inte vet att vi har sällskap av någon eller några andra.
Enligt terroristlagstiftningen ska personer gripas redan då de beger sig för att ”utföra, planera, förbereda eller delta i en terrorhandling”.
Trots att polisen hade förhandsuppgifter blev endast en person gripen för att ha slagit en civilpolis, mannen släpptes lite senare, samt en är misstänkt för brott mot knivlagen.
Liksom terrorattackerna mot skolan Kronan i Trollhättan och attentaten på ett 40-tal flyktingboenden på senare tid har syftet varit klart och tydligt: att ingjuta allvarlig fruktan hos befolkningsgrupper samt att tvinga fram åtgärder som passar deras ideologiska dagordning.
Jag förväntar mig att den terroristlagstiftning som finns används mot alla terrorister oavsett anknytning och även när syftet är att ingjuta allvarlig fruktan hos den icke-vita delen av befolkningen.
Lördagens demonstration i Stockholm gick under namnet Folkets demonstration.
Men i bakgrunden fanns bland andra Svenska motståndsrörelsen, Nationell ungdom, gamla Svenskarnas parti, Sverigedemokrater och så kallade firmor av supportrar till AIK och Djurgården.
Efter demonstrationen rapporterades det dessutom om misshandel av förbipasserande personer som var mörkhyade och att förövarna skulle varit beväpnade med stänger.
Det samlade samhället måste slå ned på nazisterna.
Att upprätta lag och ordning är naturligtvis en polisiär fråga, men jag menar att det också vilar ett ansvar hos de klubbar vars namn används av de våldsverkande männen.
Ett exempel på firmornas makt såg vi förra året när AIK valde att inte stå upp för sitt egeninitierade projekt för inkludering – Fotboll för alla. När Firman Boys visade sitt missnöje böjde sig klubben för deras vilja.
Och nu när Firman Boys tillsammans med DFG visar sig ligga bakom rasistattacken, är det viktigare än någonsin att visa vilket ben man står på.
Ska man med värdigheten i behåll hävda att klubb och firma inte är samma sak behöver det vara tydligt vad verksamheten vilar på för grund.
Jag kommer därför i kulturutskottet, som ansvarar för idrottsfrågor, föreslå att vi bjuder in AIK och Djurgården för att diskutera vilket ansvar de har för att firmorna som använder klubbarnas namn agerar med nazister och hur fotbollen kan vara en del i att stoppa detta.
Det behövs handling som på riktigt sätter stopp för våldet.