I en för de flesta komisk debattartikel försöker Axel Lilliestråle förklara hur han har tänkt när han har kommit fram till att det är kornas fel att det är torka på Gotland.
 

Man kan ju bara skratta åt det hela, men det finns också ett allvar i det här då det publiceras på Sveriges Televisions debattsida, och man skulle kunna tro att bara seriösa inlägg publiceras och därmed finns möjligheten att någon faktiskt tror på det Axel Lilliestråle skriver.

Axel Lilliestråle är inte ute efter att lindra torkan på Gotland, utan är istället ute efter att svartmåla allt som har med någon form av djurhållning att göra, och angriper därför i det här fallet mjölkkor på Gotland.
 

I ett försök att övertyga läsarna om att torkan är kornas fel räcker det ju naturligtvis inte att redovisa hur mycket vatten en ko dricker, för det skulle ju inte ha någon betydelse alls i sammanhanget.

Nej, istället använder han sig av tekniken att en lögn måste vara stor för att man ska tro på den.

Därför räknar han regnvattnet på den yta som korna betar på och som deras foder växer på som en vattenförbrukning.

På något sätt vill han alltså få allmänheten att tro att regnet faller uppåt från grundvatten till moln och att det är kornas fel och att grundvattnet därför sinar.

Nu förhåller det sig ju inte alls på det viset. Regn faller neråt och är en vattentillgång. Inte en vattenförbrukning.

Hela resonemanget är lika logiskt som att vattnet i havet kommer att ta slut för att fiskarna dricker upp det.

Alltså, det är inte kornas fel att det är torka på Gotland. En ko dricker alltså inte 24 000 liter vatten om dagen, och det regnar lika mycket på Gotland oavsett om där finns kor eller inte.