”Vi vill ha ett Sverige som håller ihop, som sätter människan i centrum.”
Så står det högst upp i Alliansens valmanifest. Det vi kan konstatera är att det, återigen, saknas politik för större delen av Sveriges befolkning, och mer konkret saknas det helt politik för att uppnå de jämställdhetsmål riksdagen fastslog redan 2006 under stor politisk enighet.
Vi ser inga förslag för representation, rättvisa löner och pensioner, jämnt uttag av föräldraförsäkringen eller utrotande av mäns våld mot kvinnor.
I stället får vi en beskrivning av politik som i själva verket tagit oss längre från ett jämställt och jämlikt samhälle.
De påstår bland annat att jobbskatteavdragen har gynnat kvinnorna mer än männen.
Det stämmer inte.
Även om lönegapen minskat marginellt så har inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökat.
Att sänka skatter generellt gör ingen skillnad i de strukturella löneorättvisor som finns mellan män och kvinnor, mellan vården och verkstaden – de som hade mer från början får ännu mer och gapet består.
Kvinnors arbetssituation har också i många fall försämrats då kvinnor anställda i offentlig sektor tvingats jobba mer, hårdare och på mer obekväma arbetstider.
Enligt Försäkringskassan riskerar kvinnor att i mycket större utsträckning än män att bli sjukskrivna om de har heltidsjobb och barn.
Alliansens massiva nedskärningar i offentlig sektor har lett till att kvinnor får ta större del av det obetalda arbetet i hemmet.
Alliansregeringen har satsat miljarder på RUT-avdraget för att hjälpa enskilda privilegierade kvinnor att anställa hjälp i hemmet.
Feministiskt initiativ vill i stället dela föräldraförsäkringen lika och garantera hårt arbetande människor gratis barnomsorg. Detta gör vi genom att investera i välfärden istället för att sänka skatter.
Dessa belastningar på kvinnor kan inte övervinnas med hjälp av åtgärder riktade mot enskilda kvinnor.
Problemen är strukturella och kräver strukturella åtgärder.
Det ekonomiska missgynnande som kvinnor utsätts för pågår från vaggan till graven. Orättvisorna sätter sig i alla socialförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar och slutligen i pensionen.
Alliansens förslag för mer jämställda pensioner handlar om att dela upp pensionsinkomsterna mellan äkta makar – något som sätter kvinnor i ekonomiska beroenderelationer till sina män, som sannolikt tjänat bättre under sitt liv.
I stället för att åtgärda lönediskrimineringen och ändra det icke-fungerande pensionssystem vi har där varje orättvisa permanentas, så baserar Alliansen sitt förslag på att tvinga kvinnor att vara gifta med en man när de går i pension.
På vilket sätt leder detta till jämställdhet?
Andelen kvinnor i bolagsstyrelser har ökat marginellt det senaste decenniet. Utvecklingen av andelen kvinnor på ledningsnivå har avstannat betänkligt, trots att andelen kvinnor som arbetar inom privat sektor ökat.
Alliansen kommer inte med några åtgärdsförslag, utan konstaterar att de är nöjda med Näringslivets arbete och anser därutöver att 41 procent kvinnor som chefer i statliga bolag är en enorm jämställdhetsbedrift.
Ambitionen behöver höjas.
Vi skulle vilja säga att vi åtminstone ser en vilja och fina ord, men detta valmanifest kommer dessvärre att ta oss än längre ifrån ett Sverige som håller ihop. Det kommer att fortsätta splittra och öka klyftor mellan kvinnor och män, mellan inrikesfödda och utrikesfödda och mellan fattiga och rika.
Jämställdhet uppnås inte genom att sänka skatter eller genom att subventionera hushållsnära tjänster.
Hårdare straff och upprustning stoppar inte våldet.
Åtgärderna måste bli fler och bredare för att få till stånd den förändring som behövts under så lång tid.
För att uppnå detta behövs kunskaper och maktanalys utifrån en inkluderande feminism som ser samtliga maktfrågors samverkan.
Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen för att bidra med den kunskap, analys och de konkreta förslag som är nödvändiga för att faktiskt skapa ett Sverige som håller ihop.
Där alla människor får vara människor.