Att det finns stort engagemang för invandrare och invandring hos de i media mest framträdande delarna av socialdemokratin och LO är känt. Många vill göra ett stort nummer av sitt engagemang mot bland annat Sverigedemokraterna och mot rasism. Fokus är allt man är emot, man pratar sällan om vad man är för.
Men det är kanske inte så märkligt egentligen. För samtidigt som ytan kläs in i snygg förpackning av påstådd tolerans och solidaritet, så ekar innehållet tomt. Vad är det man brukar säga? Tomma tunnor skramlar mest.
I verkligheten vill de smälla igen dörren i ansiktet på de invandrare som vill komma hit och arbeta. De säger att de vill skydda dessa fattiga människor mot ”slavliknande villkor” och insinuerar därmed att alla företag är kriminella och utnyttjar folk. Och därför ska ingen få komma hit. Men bakom denna falska omtänksamhet lurar det verkliga skälet.
För utan sminket visar protektionismen sitt fula ansikte; svenska jobb ska gå till svenskar. Vissa är mer jämlika än andra. Vid en socialdemokratisk valseger kommer LO få betalt för sina miljonbidrag, veto för LO återinförs i form av arbetsmarknadsprövning samt krav på kollektivavtal.
Det räcker givetvis inte att man redan idag måste erbjuda avtalsmässiga villkor – LO behöver ju medlemmar. Och de vill dessutom bestämma vilka företagen ska anställa och vilka som ska skickas hem igen.
Man skulle önska att intoleransen inom den röda rörelsen är ny. Tyvärr går den tillbaka minst 50 år.
Redan 1966 ifrågasatte LO om fortsatt invandring ”verkligen var nödvändig”. Orsaken var att man ville värna ”den inhemska befolkningens sysselsättning”. I februari 1972 gick LO centralt ut till olika förbund om att de inte skulle tillstyrka remisser om arbetstillstånd. LO fick också veto i frågan, som gåva av den socialdemokratiska regeringen. Detta ledde till att arbetskraftsinvandringen nästan upphörde i flera decennier. Tills vi gick med i EU och LO:s makt begränsades tack vare EU-regler om fri rörlighet.
Men inställningen till invandring har varit konstant. För cirka tio år sedan skämde Byggnads ut hela Sverige gentemot resten av EU när fackliga företrädare, berusade av makt och protektionism, skrek åt lettiska kollegor på företaget Laval ”Go home!”.
Företaget åkte hem, och gick i konkurs. Hej solidaritet.
2005 sa Byggnads pressekreterare Monica Swärd enligt DN's Peter Wolodarski att hennes förbund ”inte har någon solidaritet med folk som har konstiga namn”. LO-företrädaren Ingemar Göransson sa samma år, apropå Laval, ”det är som att bära ut sopor, det tar aldrig slut. Men å andra sidan kan man inte sluta bära ut sopor för då blir det sopor överallt”.
LO tycker alltså att EU-medborgare som vill jobba i Sverige är sopor.
Börjar det låta som ett annat partis retorik?
I Byggnads bok om Jobbtrafficking står det ”Invandring av välutbildade från fattiga länder är betänklig och bör pareras med biståndsinsatser så att vi inte bedriver intellektuell utsugning”.
I Sverigedemokraternas invandringsprogram från 2007 står det ”… det finns också en överhängande risk för att invandring av förhållandevis duglig arbetskraft från fattiga länder dränerar dessa länder på välbehövlig kompetens”.
Och det är därför ingen tillfällighet att sossarnas utrikesministerkandidat Urban Ahlin så sent som i våras sa att S hade de här åsikterna innan SD, på frågan om likheterna. Eller att Jan Larsson, socialdemokraternas valledare, i en intervju sa ”innan vi går ut i omvärlden och ber människor flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben”.
Socialdemokraterna tycker så här om invandring.
Det är skälet till att SD är näst största parti bland LO-anslutna män.
Nej, den verkligen toleransen och solidariteten med medmänniskor utan för Sverige finns inte till vänster. Den finns hos borgerligheten.
Vi har idag några av de mest generösa arbetskraftsinvandringsreglerna, tack vare den borgerliga regeringen. Och många svenska företag vill erbjuda klassresenärer utanför EU:s gränser jobb. Seriösa företag som erbjuder seriösa villkor till människor som söker sig ett annat liv, ett bättre liv.
Tack och lov finns det gott och människor utanför arbetarrörelsen som vill hålla de öppna dörrarna fortsatt öppna.