Nio månader efter att alliansledarna valde att abdikera från att stödja sin egen ekonomiska politik, som konsekvens av Decemberöverenskommelsen (DÖ) kommer till slut räkenskapens dag för detta historiskt politiska misstag.
Det innebär att S+MP-regeringen lägger fram sin höstbudget, som allianspartierna inte tar strid mot så länge V får vara med och påverka densamma.
DÖ ser faktiskt till att ett ekonomiskt extremparti som V, som fick 5,7 procent av rösterna i senaste valet, med alliansledarnas god vilja får otillbörligt mycket inflytande på vår ekonomiska utveckling.
Så länge DÖ hedras, leds Sverige bort från sunda statsfinanser år efter år.
Sammantaget 30 miljarder kronor i ökade skatter som leder bort från jobbstimulans eller företagande, men leder in i en bidragsförsörjning för så många fler, där nu utlovas allt till alla.
Allianspartierna kritiserar naturligtvis detta, men agerar inte för att stoppa vansinnet.
Trots att det finns goda chanser att alliansen med ett gemensamt budgetförslag skulle kunna få en riksdagsmajoritet till stöd för detta.
För så fungerade det före DÖ men inte efter DÖ, varför de som röstat för att det ska löna sig att arbeta och driva företag, och som rimligen därför sympatiserat med något av allianspartierna, tyvärr måste känna sig grundlurade.
Detta svek mot alliansens väljare är huvudorsaken till att DÖ måste överges för att sedan göra om och göra rätt vilket i sin tur innebär att man fullt ut bistår sin egen förda politik.
Inte minst då på det ekonomiska området som är staten utgångspunkt i politiken.
Att därför kapitulera i just den ekonomiska politiken leder därmed till att väldigt mycket av väldigt viktigt oppositionsarbete avstannar.
Jag tror inte att detta underlättar för en valseger för alliansen 2018, snarare tvärtom, och tråkigt nog tycks detta också bekräftas i de löpande opinionsmätningar som hela tiden strömmar in.
Min förhoppning är att det konkreta resultatet när människor tittar i sina plånböcker, av den rödgröna budget med stöd av V som nu släpps fram, kommer att leda till uppror.
På individnivå är det bedömt att 6 av 10 får det sämre ekonomiskt ställt och på hushållsnivå kan det vara så att hela 8 av 10 som får se försämringar i sin ekonomi.
Min önskan är att DÖ faller på eget grepp, att alliansen tar sitt förnuft till fånga och börjar opponera på riktigt genom att även stödja sin ekonomiska politik fullt ut i syfte att också uppnå en förändring i förhållande till den rödgröna regeringens förslag.
Eftersom jag själv som riksdagsledamot, och många andra med mig, inte gavs tillfälle att ta ställning till DÖ innan den var ett faktum den 27 december 2014, har jag redan från början varit tydlig med att jag inte finner mig bunden av denna och väljer i alla lägen att försvara vår ekonomiska politik.
Om DÖ inte funnits, hade S och MP inte behövt söka stöd av V. Det hade mildrat det förestående ekonomiska moraset något.
Om DÖ inte hade gällt, hade det funnits all anledning för alliansen att söka samla sig kring en gemensam budget som haft god chans att vinna riksdagens bifall.
Min uppmaning till våra alliansledare blir:
Överge DÖ, illa kvickt, om ni hos väljarna vill framstå som ett trovärdigt alternativ till den ekonomiska socialismen som nu på allvar annars sätter tänderna i Moder Svea.