NÄTFENOMEN Tolvåringen Chloé Schuterman fick sitt genombrott i våras när hon i TV4 visade sin märkesväska med pris strax över 10.000 kronor. Nu har hon börjat modeblogga, och en internetstorm har dragit igång mot barnet. Men Chloé Schutermans modeintresse och bloggande därom är varken osunt eller farligt, utan är något bra, skriver nätredaktören Kristofer Andersson.
”Hej och välkomna till min blogg! Jag kommer hålla er uppdaterade om shopping, mode och vad som händer i modevärlden”.
Nej, det är inte jag som presenterar en ny SVT-satsning, jag bara refererar den första posten som tolvåriga Chloé Schuterman gör på sin nya blogg på sajten Chic.se, en sajt med underrubriken ”shopping och kändisnyheter”.
Chloé Schutermans mamma heter Nathalie Schuterman. Hon driver en lyxbutik i Stockholm, där några av landets dyraste plagg finns till försäljning. Efter ett TV4-inslag i våras där Chloé Schuterman uppmanades att visa sin märkesväska (pris strax över 10.000 kronor) blev de båda föremål för en vass internetdebatt.
Den brittiske modejournalisten Linda Grant skrev en gång att ”endast de rika har råd att ha billiga skor”. Citatet syftar på det klasskomplex som gör att de dyraste Nike-skorna aldrig finns på Östermalm utan i Akalla utanför Stockholm. Vad Grant inte nämner är att det endast är de rika som har råd att köpa de allra dyraste plaggen, oavsett hur mycket resten av världen suktar efter dem.
Internetstormen piskades upp timmarna efter att Chloé Schutermans blogg lanserades. ”Alla hoppas att puberteten träffar henne som ett fälgkors” läser jag i mitt Facebookflöde. Jahapp. Jag var också störd till en början, sedan upprördes jag av min egen upprördhet.
Vad vi bär säger så mycket om oss som personer. Det säger också mycket detta att Chloé Schutermans modeintresse aldrig tillåts vara lika mycket värt som en jämngammal pojkes intresse för, säg, en ipad. Fortfarande är det en skillnad mellan vilka vi är, vad vi gör och vilket kön vi har.
Barn har rätt att få drömma om att vara det de inte är. ”låt barn vara barn” sägs det ofta, men vilka är det som säger det? Barn som är tolv år gamla vill inte vara barn, de vill leka vuxna. Chloé Schutermans modeintresse är varken osunt eller farligt, det är liksom alla kreativa intressen något väldigt fint.
Problemet är inte barns begär efter dyra skor, även om jag hade tyckt att det hade varit roligare om någon istället hade valt att skriva om annat än det mest enkla modet som skapas enbart för de mest privilegierade. Men vill någon peka finger åt inkomstskillnader är det inte barns habegär man ska börja med. Det går en glasklar gräns mellan vilket ansvar vi kan lägga på enskilda individer och publicistiska beslut.
Jag talar gärna om modevärldens eviga hangup på mycket unga personer. Jag tänker på den djupt framgångsrike amerikanska modebloggaren Tavi Gevinson som 2008 slog igenom vid elva års ålder. Idag är Tavi ett fenomen, en begåvad bloggstjärna.
Chic.se må – precis som de flesta – sträva efter att sälja annonser men jag undrar ändå hur redaktionen tänkt när de upplåter redaktionell plats till en tolv år gammal flicka. Jag antar att de inte tänkte på de föräldrar som våndas över att ha råd att betala den där skolresan till sina barn. Men jag antar att de tänkte på Tavi Gevinson.
Publicistisk etik är ett fint ord som också kan betyda något. Det vore lämpligt att flera gav plats för en modekritik vars främsta affärsidé inte enbart stavas konsumtion. Det skulle också lägga grunden för en nyvärdering av ordet ”modeblogg”, ett ord som idag närmast är ett skällsord.
Jag är 26 och ändå inte alltid tillräckligt hårdhudad för att stå ut med internetkommentarer. Och jag utgår ifrån att chic.se har en handlingsplan för hur de ska agera när de upptäcker att också tolvåriga barn har hjärtan som tar åt sig, även om hjärtat råkar vara klätt i den dyraste av siden.