Reva-projektet har skadat förtroendet för oss poliser, speciellt hos människor med utländsk bakgrund. Men i stället för att utmåla ”snuten” som förtryckare, borde inflytelserika organisationer som Pantrarna och Megafonen verka för att inkludera förorten i resten av samhället. Tillsammans kan vi motarbeta destruktiva värderingar som höjer kriminellas status, skriver polisen Martin Marmgren i en replik till Johannes Anyuru och Rami Al-khamisi.
Jag var då jag började arbeta som polis medveten om att många människor ogillar polisen. Men jag hade ingen aning om hur utbrett och starkt polishatet är i några av de segregerade förorterna, speciellt bland unga.
En del barn har redan i mellanstadieåldern lärt sig att skrika ”fuck aina” när vi är i närheten. Med jämna mellanrum får vi våra bilar vandaliserade. Vi utsätts regelbundet för stenkastning. Ibland lockas vi in i bakhåll – någon ringer in ett falskt larm och när vi kommer dit har det laddats upp med stora stenar som kastas från höjd. Det känns närmast surrealistiskt att vi, när vi åker in i ett område för att hjälpa, attackeras som om vi vore en ockupationsmakt.
Det är ren tur att ingen kollega ännu har skadats allvarligt eller dödats av en sten.
Vad beror hatet på? I dessa områden ligger vissa brott, exempelvis personrån och inbrott, skyhögt över rikssnittet. Därför görs naturligtvis fler kontroller, både för att utreda och förebygga brott. Att inte arbeta så hade varit att säga att människor i de segregerade förorterna inte har samma rätt att skyddas ifrån brottslighet som alla andra.
Samtidigt har polisen anledning till självkritik. Misstag begås. Det finns strukturella problem med ledning och styrning som gör att man fokuserar mer på ”resultat” än på uppdragets i grunden humanistiska natur.
Reva-projektet är ett exempel på då beslut på ledningsnivå direkt har skadat förtroendet för polisen, speciellt hos människor med utländsk bakgrund. Då och då dyker det även upp exempel på poliser som uttrycker sig rasistiskt. Men det rör sig om enstaka undantag. Många poliser har själva utländsk bakgrund. Rasism tolereras normalt varken av ledning eller kolleger.
Min erfarenhet är att de flesta poliser gör sitt bästa för att ha ett bra bemötande, även när de möts av fientlighet och förolämpningar. Ändå finns det en föreställning av polisen som förtryckande, fascistisk och rasistisk.
Vi avhumaniseras till ”snuten” eller ”aina”. Allt vi gör tolkas utifrån nidbilden av oss. Den här avhumaniserande kollektiviseringen, där poliser inte längre ses som individer, följer samma logik som rasismen. Livsfarlig stenkastning mot enskilda poliser försvaras eller ursäktas med en föreställning av att vi alla delar någon sorts kollektiv skuld – detta trots att de flesta poliser bara gör sitt bästa för att jobba för ett bättre samhälle. Eftersom även brandkåren utsätts för stenkastning kan det inte bara handla om upplevda övergrepp.
Samma strukturer ligger bakom attackerna på polis och brandkår. Det handlar om värderingar och subkulturer. Värderingar som säger att samhällets representanter skall hålla sig borta ifrån förorten, att det är fult att berätta för polisen om brott (”gola”), att de enda maktstrukturer som räknas är förortens egna. Dessa värderingar, som kraftigt stärker kriminellas status och förenklar deras ”arbete” och rekrytering, delas av många vanliga förortsungdomar, trots att de som främst drabbas av kriminaliteten är deras egna släktingar och grannar. Varför?
För att de sprids av de ledare och förebilder som har starkast inflytande i förorterna.
I höstas blev jag, i egenskap av polis, inbjuden till ett samtal med förortsungdomar i Järva, arrangerat av tidningen Norra Sidan. Jag trodde att vi skulle prata om mötet mellan polis och ungdomar. En av dem, Rami Al-khamisi från organisationen Megafonen, hade dock redan sin världsbild klar – så dialogen uteblev.
Polisen borde helt lämna förorten, menade Al-khamisi. Vi poliser var fortfarande ansvariga för att lösa alla brott, men utan att få någon hjälp – han skulle själv aldrig ”gola”. Rami Al-khamisi hävdade att polisens egentliga uppgift var att förtrycka människorna i förorten och att inga ”vita”, varken poliser, lärare, eller tjänstemän hade någon rätt att fatta beslut i förorten.
Förra veckan skrev Rami Al-khamisi en text här på SVT Debatt. Den är välskriven och mer nyanserat formulerad, men budskapet är tydligt: samhället har övergivit förorten och polisen är där för att förtrycka folk. Författaren Johannes Anyuru, engagerad i organisationen Pantrarna, är en annan ledargestalt med stort inflytande. Han har också skrivit en artikel på SVT Debatt. Samma världsbild som i Rami Al-khamisis text presenteras, men med ett mer poetiskt grepp.
Anyuru tar i sin text upp exempel som jag har väldigt svårt att förhålla mig till, som att polisen skulle slänga in ungdomar i bussar, misshandla dem, och sedan dumpa dem i något skogsområde. Det är så långt ifrån allt jag sett eller ens hört talas om att jag har svårt att tro att det är en objektiv berättelse av ett faktiskt händelseförlopp.
Johannes Anyuru målar upp en bild av en kraftigt rasistisk polis vars försök till nätverkande med förortsungdomar egentligen bara är nya sätt att utöva förtryck. På Pantrarnas hemsida kan man för övrigt, i en dikt under taggen ”Polisen/grisen”, läsa hur poliser ska ”suga av” en och att fältare skall ”klä av sig nakna och va redo för o bli tagna”.
Al-khamisi och Anyuru är långt ifrån ensamma om sprida en berättelse där polisen är en förtryckare och samhället helt har vänt förorten ryggen. Många fritidsledare, musiker, kulturpersonligheter, journalister, politiker och frivilligorganisationer spär på den här synen. Inte konstigt att det kastas sten.
Men polishat är inte den enda konsekvensen. Berättelsen om förorten gör det lätt för förortsungdomar på glid att definiera sig i motsatsförhållande till samhället och göra kriminella livsval.
● Om vilsna ungdomar får lära sig att samhället utsätter dem för förtryck är steget kort till att vända dess regler ryggen och börja ägna sig åt kriminalitet.
● Om människor i deras omgivning signalerar att poliser, lärare och socialsekreterare som försöker få dem att bryta upp ifrån en kriminell bana inte har någon legitimitet, så undergrävs de processer som ska få unga kriminella att överge brottets bana.
I de värst utsatta förorterna räcker det inte att samhället satsar mot socialt utanförskap. Så länge många ungdomar har en kriminell identitet är det svårt att skapa en trygg och konstruktiv skolmiljö. När fritidsgårdar bränns ner och fritidsledare som talar med polisen riskerar att misshandlas så är det inte brist på pengar som är det enda problemet. Rån och stölder skrämmer bort de näringsidkare och institutioner som skulle kunna skapa jobb och dynamik.
För mig är det ironiskt att några av dem som har det största engagemanget för förorten, till exempel organisationer som Megafonen och Pantrarna, ibland även sprider en världsbild av samhälls- och polishat. Denna världsbild hindrar förorten från att utvecklas. De som får betala priset är den stora majoriteten skötsamma och hederliga förortsbor.
För att vända utvecklingen räcker det inte med att staten och samhället satsar. Det krävs att en ny världsbild genomsyrar förorten, en världsbild byggd på värderingar av hopp, samarbete och delaktighet. Lokalt förankrade ledare som Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru har trovärdigheten att sprida den världsbilden. På så sätt kan de göra en enorm insats – både för förorten och samhället i stort.