Isländskt lagbygge eller ett lag av fixstjärnor?

Vilket är bäst, kan man undra? Svårt att veta, kan man svara!

Island har visat att det går att bygga lag utan stjärnor och det beror inte på tur. Det fungerade redan i kvalet, när man tog 6 poäng mot Holland, och det har fortsatt i slutspelet. Nu är Island bäst i Norden och en bra bit upp på den europeiska rankningen.

Spelar de tråkig fotboll då? Nej, de spelar efter sina resurser och även om de förlorar kampen om bollinnehavet så hade de lika många avslut på mål som England i matchen i förrgår.

Det kan till och med vara vackert när ett lag är duktigt på försvarsspel och så disciplinerat som Island. Ett sammansvetsat och välorganiserat lag kan bevisligen skapa lika många heta målchanser som ett lag med fler välkända namn i laguppställningen.

Stjärnstatusen hjälper inte om inte laget fungerar.

Islands prestation är fantastisk, med tanke på att man bara har drygt 300 000 invånare att välja bland när man tar ut sina talanger.

De har visserligen investerat långsiktigt i att förbättra sina fysiska förutsättningar för fotboll i ett svårt klimat men den största delen i framgången måste nog tillskrivas Lars Lagerbäck.

Det visar också på ledningens betydelse för ett lags framgång. På samma sätt som att stjärnor inte hjälper om laget inte fungerar så får man inte en fungerande lagmaskin om inte ledarskapet fungerar. Man kan inte bara ställa ut spelare på en plan och tro att det blir fotboll av det.

Det visar dessutom hur viktigt det är att välja rätt förbundskapten. En förbundskapten som kan leverera resultat med det spelarmaterial som finns tillgängligt men som också tar ansvar för långsiktigt byggande av landslag.

Nu tänker vi nordbor mest på Islands strålande prestation och jämför den givetvis med den svenska. Den kampen vann Island den här gången.

Men det har skett liknande händelser bland de stora nationerna i det här mästerskapet. Vilken dag det var i förrgår. Islandsmatchen på kvällen föregicks av en annan stormatch med liknande ingredienser tidigare på kvällen, nämligen Italien mot den regerande mästaren Spanien.

Upplevelsen blev inte sämre av att jag faktiskt satt på läktaren.

Och, vad har Italien gjort? Jo, nästan samma sak som Island. Man, dvs Conti, tog beslutet att lämna en del av de mer kända spelarna hemma och istället välja spelare som skulle kunna forma en fungerande lagmaskin.

En del av spelarna i truppen har till och med haft svårt att ta en plats i sina klubbars startelvor.

Italiens första halvlek i segermatchen mot Spanien måste vara en av de bästa som spelats i EM.

Fantastiskt passningsspel, snabba omställningar och ett anfallsspel som varje gång slog de spanska stjärnorna. Allt bygger på lagets organisation och startar i försvarsspelet utan att påminna om Italiens tidigare så välkända och trista defensiva taktik.

Varje spelare visste sin uppgift och utförde den, inklusive de nödvändiga improvisationerna för att få hål på det spanska laget.

En berättigad fråga kan vara om vi står inför ett trendbrott där lagbygget kommer att ta över från fixeringen vid enskilda stjärnspelare till förmån för den kollektiva prestationen?

Skulle det i så fall betyda tråkigare fotboll? Förmodligen inte men presskonferenserna blir kanske lite tristare och kraven på journalisterna kanske kommer att ändras.

En annan fråga som man kan ställa sig är om den dominerande spanska spelmodellen är på väg att förlora greppet till förmån för något annat? Det ser väl inte riktigt så ut i klubbfotbollen men kanske kan man ana något nytt i landslagsfotbollen.

Vilket är då bäst? Det isländska lagbygget eller fixeringen vid stjärnorna?

Ja, inom klubbfotbollen kan vi konstatera att de största plånböckerna vinner titlar och det visar väl på att om man kan skapa lag av stjärnor som fungerar så vinner de i nio fall av tio.

Landslagsfotboll kan vara något annat och skall man vinna stora framgångar där måste man prioritera ett fungerande lag framför att samla stjärnor på hög.