Debattinlägg

Framtidsforskare: Om 30 år tar kvinnorna makten över världen

Professor Arne Jernelöv om patriarkatets snara undergång

KVINNOMAKT Inom 15 år kommer kvinnorna att ha tagit över ledarrollen i Norra Europa och om kanske 20 år i USA/Kanada. 30 år tror jag att det tar i världen i genomsnitt och kanske 50 i eftersläntrarna – men vem vet, med dagans dramatiska utveckling i den muslimska världen kanske det där går mycket fortare än så, skriver forskaren Arne Jernelöv som publicerat en rapport om den framtida kvinnomakten på Institutet för Framtidsstudier.

Det finns oväntade framtider av olika slag. Institutet för Framtidsstudier har i ett mångårigt projekt studerat ett flertal gällande bl.a. hälsa, klimat, teknik, demografi och supermakter. Inom dessa områden handlar det om högoddsare, fullt möjliga, men mindre sannolika, framtider, vars konsekvenser skulle bli genomgripande om de skulle inträffa. Sen finns det en annan grupp oväntade framtider, som är högst sannolika, men som vi ändå inte ser. En framtida värld där kvinnor dominerar är en sådan, som både män och kvinnor synes ha svårt att se, trots att den står för dörren. Kanske beror det på att vi ser vår personliga identitet så nära kopplad till vår könsroll att vi helt enkelt har svårt att föreställa oss att det kunde vara på annat sätt än den könsmaktsordning vi är vana vid.

Dock är det som brukade kallas kvinnoemancipation en mer än 100-årig trend som bryter fram över snart sagt hela världen, med olika styrka och hastighet, förvisso, men omisskännelig och troligen ohejdbar. Till sin omfattning och betydelse kan den närmast jämföras med urbaniseringen.

Historiskt sett har mäns dominans främst baserats på två grundläggande biologiska faktorer: Män är starkare och kvinnorna föder barnen. Med fysiskt våld har männen kunnat genomdriva sin vilja och då kvinnorna inte kunnat kontrollera graviditeter och barnafödande och de stått i första linjen för omhändertagande av de små, har de haft lite tid och ork att ägna sig åt mycket annat. Lagar, regler och sociala konventioner har sedan cementerat underordningen – tills dessa system började krackelera. Suffragetter och andra tidiga feminister lyckades genomdriva att kvinnor fick rätt till enskilt ägande och vann rösträtt och valbarhet. Med folkskolans genomförande  fick flickorna, liksom pojkarna, rätt och skyldighet till skolning och utbildning.

I och med dessa förändringar inleddes den process som vi nu ser blomma ut. Kvinnor utgör en majoritet i valmanskåren i alla FN’s medlemsländer och har därmed makt i demokratiska samhällen att avskaffa alla lagar och regler som diskriminerar dem. Detta görs också i rätt snabb takt världen över, med de Skandinaviska länderna i täten medan de rikaste arabiska och fattigaste afrikanska sladdande efter. Sociala konventioner är trögare men även där är rörelseriktningen entydig och klar.

Vad gäller de grundläggande biologiska skillnaderna kvarstår dessa naturligtvis i princip, men deras roll som maktinstrument förändras. Mäns våld mot kvinnor, ehuru fortfarande plågsamt vanligt, är likafullt mindre accepterat än det var och sannolikt mindre förekommande. Barnafödandet har i maktsammanhang gått från att ha varit en boja till att bli en hävstång för kvinnor. I och med säkra och överkomliga preventivmedel, med p-pillret som symbol, och legaliserade aborter i många länder har kvinnorna fått kontroll över barnafödandet. Därmed har de inte bara en tidigare oförställbar personlig valfrihet utan också ett ultimativt maktvapen. Varje samhälle måste för sitt fortbestånd se till att tillräckligt många barn föds på sikt och måste i slutänden ge dem som kontrollerar födandet det de begär för att producera barnen. Dagens barnbidrag och föräldraledigheter är bara början i länder med låg nativitet och aversion mot omfattande invandring.

Utbildning är en av de enskilt viktigaste faktorerna som bestämmer individers och gruppers framtida inkomster och samhällsställning och under de senaste decennierna har vi sett flickor utklassa pojkar i skolan och unga kvinnor lämna de unga männen långt bakom sig på universiteten. I Sverige tas nu 2/3 av alla universitetsexamina av kvinnor och mer än hälften av doktorsexamina. Vid intagningen till läkarutbildning hösten 2010 i Sverige antags 1388 kvinnor och 335 män och på juristutbildningarna var 60% kvinnor. Detta är inte alls bara en svensk företeelse. I EU är 55% av alla universitetsstudenter kvinnor, på Tehniska Högskolor och Polytekniska Institut i Kina är likaledes 55% kvinnor, trots att de utgör klart mindre än hälften av årsklasserna p.g.a könsselektiva aborter, och också på universiteten i Teheran är över hälften av studenterna kvinnor.

På arbetsmarknaden efterfrågas förutom god utbildning allt mer av egenskaper och färdigheter som anses typiskt kvinnliga som kommunikationsförmåga, emotionell intelligens och nätverksskapande. Det syns också i sysselsättningssiffrorna: I USA har nu fler kvinnor än män jobb och av dem som är under 30 år tjänar kvinnorna mer än männen. Det gäller också i ett flertal europeiska storstäder.

Parallellt med detta håller den ekonomiska makten på att glida över i kvinnohänder. I USA äger kvinnorna redan över 50% av de privata förmögenheterna, i Storbrittanien 48% och i Skandinavien 45%. Som demografin, sysselsättningen och utbildningen ser ut kommer det att vara 60% inom femton år. Vem bestämmer då vilka som sitter i bolagens styrelser?

Förvisso finns det områden där utvecklingen stannat upp. Så t.ex. har andelen kvinnliga riksdagsmän i Sverige har hållit sig runt 45% ganska länge och fäderna tar fortsatt ut en mindre del av föräldraledigheten än mödrarna, men på andra områden, skolans som sagt och professionellt idrottande som ett annat exempel, är kvinnornas framsteg desto snabbare. Inom 15 år, tror jag, kommer kvinnorna att ha tagit över ledarrollen i Norra Europa och om kanske 20 år i USA/Kanada. 30 år tror jag att det tar i världen i genomsnitt och kanske 50 i eftersläntrarna – men vem vet, med dagans dramatiska utveckling i den muslimska världen kanske det går mycket fortare än så där.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.