Socialdemokraterna tvingas nu konstatera att man inte längre är Sveriges största parti. Löfven skulle vara lycklig om han nådde upp till Juholts nivåer i opinionsundersökningarna.
Arbetarrörelsen frågar sig hur det kan komma sig att det inte bara är den traditionellt statsbärande rollen som är hotad, utan i längden dess politiska roll över huvud taget: ”Vad har vi gjort för fel?”
Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är svaret: egentligen ingenting. Det är bara det att den globala kapitalismen har besegrat er. På flera olika sätt.
En anställd i LO-yrken tjänar idag 15 gånger mer – justerat för inflation – än i arbetarrörelsens barndom. Det är en välståndsökning som de som en gång i tiden lyssnade till August Palms agiterande aldrig hade kunnat föreställa sig.
Dessa materiella förbättringar gör att människor inte känner igen sig i retoriken om fattigdom och fajt. Man är mindre benägen att delta i klasskampen när man är upptagen med att köpa en ny Volvo eller att planera resan till Thailand med ungarna.
Tiden har sprungit ifrån arbetarrörelsen.
Det finns de som hävdar att detta välståndslyft har ägt rum tack vare arbetarrörelsen, att levnadsstandarden är resultatet av drygt 100 år av politisk och facklig kamp. Det är inte sant.
Faktum är att en arbetare idag får ut ungefär lika stor andel av näringslivets produktion som då. Hela skillnaden i lön kan förklaras av över ett sekel av kapitalistiskt ledd produktivitetstillväxt.
Näringslivets innovationer, marknadsekonomins konkurrens och globaliseringens möjligheter till specialisering har drivit fram välståndet.
Inte heller har vi omfördelat oss fram till dagens levnadsstandard. Inte bara är det en omöjligt att öka en snittinkomst femton gånger den vägen, merparten av välfärdsstatens skatter och utgifter fördelar dessutom resurser från en individ till samma individ över tid.
Ett parallellt resonemang är att arbetarrörelsen har segrat ihjäl sig. Men faktum är att Rörelsen under merparten av denna period haft en högst vankelmodig inställning till marknadsekonomin och det fria företagandet.
Varje gång partiet har försökt avskaffa kapitalismen har väljarna sagt ifrån och socialdemokratin backat.
Sant är däremot att den strukturomvandling som innovationer och teknisk utveckling tillsammans med globaliseringen har skapat har gjort att den klassiska arbetaren är en alltmer sällsynt figur. Det gör att den traditionella väljarbasen inte längre finns där.
På många sätt symboliserar Stefan Löfven den klassiska socialdemokratin. Inte bara kommer han från den fackliga grenen, han representerar dessutom Bruksortssverige. Man jobbar på bruket, är med i Metall, handlar på Konsum, röstar på sossarna och begravs av Fonus.
Det är ett land som inte längre finns, en nation som drog sin sista suck någon gång på 1970-talet.
Och därför är Socialdemokratin blott en skugga av sitt forna jag.
Arbetarrörelsen blev besegrad av sin fiende, den globala kapitalismen. Medan ombudsmännen i fack och parti förvirrat undrar vad det är som sker skrattar arbetarna hela vägen till banken.