I går förmiddag fullständigt bubblade Södermalm i Stockholm av nervositet, förväntningar och hopp. Detta var dagen då Hammarbys herrlag hade makten i sina egna händer.

Kniper de en vinst mot Jönköping Södra, så väntar Allsvenskan nästa säsong. Redan på förmiddagen gick människor runt iklädda grönvita färger. Det var matchdag och allt stod på spel. Jag hade bestämt mig för att titta på matchen hos en vän och nervositeten – den fanns även inom mig.

Men trots den sköna stämningen som låg som ett moln över Söder, smög sig en känsla av olust upp inom mig. Jag ville inte känna den, eller rättare sagt jag orkade inte, men envist låg den där och pyrde.

Berusade män i grupp. Berusade män med känslorna utanpå skinnet. Berusade män som tar förgivet att allt tillhör dem.

Hur kommer det att bli efter matchen? Oavsett om Hammarby vinner eller inte så kommer gator och pubar bombaderas av fulla män, lyckliga eller olyckliga.

Så kom nästa tanke till mig: att sluta upp med mina funderingar. ”Njut nu Ida. Hur många gånger i ditt liv kommer du att få uppleva en stadsdel med den absolut mest trogna publiken som förhoppningsvis bara kommer att explodera av sanslös glädje? Kanske aldrig igen.”

Så jag bestämde mig att gå ut och fira lite med en väninna. För Hammarby vann och jag var överlycklig.

Men jag skulle snabbt få ångra mitt beslut. Direkt när jag kom utanför dörren, var den goda stämningen från förmiddagen som bortblåst. Flaskor sparkades än hit än dit. En grupp unga män vrålade mot ett par med en hund. Hunden blev rädd och skällde. En av männen tvärstannade, böjde sig ner mot hunden och gapade tillbaka.

Jag hann knappt komma in på en krog förrän en man tog på min arm, blockerade vägen för mig, klädde av mig med blicken och frågade om jag inte ville komma med och sitta med hans vänner. Jag gick åt vänster, han gick åt vänster, jag gick åt höger, han likaså.

Jag kände mig hotad. Det var trångt framme vid baren så jag hittade min tillflyktsort vid ett ledigt bord och hoppades innerligt att han inte skulle följa efter. Jag ville hem.

Som kvinna och hbtq-person tvingas jag ständigt och jämt ha garden uppe för att försvara eller freda mig. Kvinnor är till för männen, vi äger inte våra kroppar eller våra känslor. Ett nej är som bekant inte ett nej. Det är inget nytt.

Men sexismen och heteronormen blir ännu mer koncentrerad och skrämmande i samband med fotbollsevenemang.

Jag beskrev mina känslor i en facebookstatus. En annan vän skrev tillbaka ”Att vara queer på tunnelbanan just nu är heller ingen hit”. En annan vän skrev ”Vad hade du väntat dig?”.

Ja, vad hade jag väntat mig egentligen? Exakt det som skedde. Att sexismen och männens självbelåtenhet skulle ta över. Att jag och många med mig inte kan existera på samma villkor i det offentliga rummet.

Jag ville så himla gärna dela glädjen med alla överlyckliga människor. Men det gick inte. Jag mådde bara illa, kände mig otrygg och tog efter en stund beslutet att gå hem med ännu en erfarenhet av förtryckande miljöer.

Samhället är patriarkatet och heteronormens arena. Det går under huden på ett djupt plan i dessa tydliga machomiljöer, som fortfarande går under namnet herrfotboll.