I torsdags sändes en dokumentär av Bo Lindquist i SVT med titeln ”Bränn en bil – få ett jobb”. Temat för filmen var de bränder, det klotter och den förstörelse som under flera år pågått i olika förortsområden.
Lindquists tes går ut på att det misslyckade arbete som kommunen under flera år bedrivit i syfte att öka den sociala, kulturella och ekonomiska integrationen för personer i området snarare ökat än minskat problem och kriminalitet.
I dokumentären får vi se hur kommunen gett personer med kriminell bakgrund anställningar som fritidsledare och nattvandrare som ett sätt att få dem att lämna den kriminella verksamheten.
Det är svårt att förstå den logik som finns bakom kommunens insatser, men den tycks vara grundad på en ganska oproblematisk syn – ge en individ ett arbete som inte tillåter kriminell verksamhet, och det kriminella avdunstar från individen.
Låt mig förtydliga att jag tror på individers förmåga att med rätt stöd retirera från kriminell verksamhet – jag tror däremot inte att ett ansvarsbeläggande arbete per automatik leder till detta.
Men även om det är detta tema som Lindquist under den större delen av dokumentären behandlar, så tror jag att han egentligen vill rikta vår uppmärksamhet åt ett annat håll, nämligen åt de personer som kommunen inte har satsat på – de ”oproblematiska” ungdomarna som drömmer om ett liv utanför förorten och som så småningom inser att möjligheterna till detta är begränsade.
Flera svenska studier visar att ungdomar med utländsk bakgrund, oavsett social bakgrund, tenderar att ha höga aspirationer vad gäller utbildning och arbete. Det finns idealistiska visioner bland dessa som till stor del är ett resultat av föräldrar som fäster stor vikt vid hög utbildning och ett bra yrke.
Men, så finns det också studier som visar att dessa visioner kolliderar med en verklighet som inte tillhandahåller de resurser och verktyg som krävs för att uppnå dessa mål.
Det räcker inte med att de har vilja och rätt inställning, de behöver också lära sig hur man bär sig åt för att lyckas.
Forskning belyser till exempel att det finns lokala skillnader i pedagogisk styrning som är till nackdel för elever i redan missgynnade områden, men också att det rör sig om bristfälligt stöd från föräldrar som kan uppmuntra – men inte förstå hur systemet fungerar eller bistå med hjälp när deras barn ställs inför utmaningar i skolan eller på arbetsmarknaden.
Här spelar kommunens arbete en viktig roll – fritidsledare som kan bistå med detta stöd skulle vara verkliga förebilder.
Arbetsmarknadssituationen för barn till invandrare är fortfarande ett relativt outforskat område, men de studier som finns visar att högre utbildningsnivå ökar chanserna till inträde på arbetsmarknaden.
Det finns också studier som visar att utbildningens struktur påverkar och att skolor i socialt, kulturellt och ekonomiskt segregerade områden tenderar att producera identiteter som inte är förenliga med framgång på arbetsmarknaden.
Andra studier visar att skolaktörer styr elever med utländsk bakgrund mot mer genomförbara mål istället för att ge dem verktyg att uppnå vad som betraktas som ”orealistiska” drömmar.
Det tycks alltså finnas en underliggande, kanske omedveten, acceptans för utanförskap. Detta är exempel på sådant som i längden positionerar individer på arbetsmarknaden och som i slutändan producerar de mönster av social exkludering som vi i dag suckar åt.
Satsningen på kriminella som fritidsvägledare och nattvandrare är bara ett led i en misslyckad integrationsprocess.
De kriminella individer som behandlas i Lindquists dokumentär är en trasig produkt av ett system som inte fungerar.
Det är tröttsamt att det är den trasiga produkten, och inte systemet, som kommunerna satsar mest på att laga.