År 2050 får nobelpristagare fortfarande gärna besöka Järvafältet utanför Stockholm i samband med nobelprisutdelningen. Men framför allt vill vi att de ska ha vuxit upp där – eller i något annat segregerat område.
I dag går samhället miste om fantastiska förmågor och begåvningar för att alla elever och studenter inte får samma chans att lyckas.
För att förändra detta behövs en nobelprisagenda – en nationell kompensatorisk satsning från förskolan till högskolan som gör att alla elevers och studenters talanger tas till vara.
Dagarna före utdelningen varje år träffar nobelpristagare elever från bland annat Rinkeby och Kista. Så också i år. Signalvärdet är tydligt: alla elever, oavsett bakgrund, ska kunna sträva efter det högsta erkännandet för sin kompetens.
Självklart kan elever eller studenter från områden med många arbetslösa och bristande framtidstro bli toppforskare och bidra till att lösa mänsklighetens största gåtor. Men då behöver de få bättre möjligheter att frigöra sin nyfikenhet och sitt kunnande.
Den senaste PISA-undersökningen visade på fortsatt sjunkande likvärdighet i den svenska skolan.
På högskolan är studenter från studieovana hem och de som har kommit till Sverige efter skolstart underrepresenterade. Det bidrar till ökade klyftor, att segregationen befästs och att demokratin försvagas.
Det krävs en bredd för att också kunna skapa en topp. Alla elever ska få utveckla hela sin potential. Vi vill därför höja kraven på skolorna och förväntningarna på alla elever.
En agenda för fler nobelpristagare från segregerade områden behöver därför bygga på en kombination av ”no kid left behind” och ”first one to the top”:
1. Låt skolan bli ett kunskapscentrum även efter skoldagen. Elever och föräldrar bör kunna nyttja skolans lokaler för läxläsning, stimulera läslust och andra aktiviteter – gärna tillsammans med idéburna organisationer.
2. Tidigare fokus på kunskap och kreativitet i skolan – oavsett om det innebär att grundskolan blir tioårig eller om förskoleklassen blir obligatorisk.
3. Läxhjälpsprogram. Idag får inte alla de elever som mest behöver effektiv läxhjälp tillgång till detta. Nu behövs därför tydliga resultatuppföljningar, studie- och läxhjälpskoordinatorer som kan kan samordna stöd från olika aktörer, och fler unga vuxna som kan hjälpa elever från studieovana hem med studierna – och bli förebilder.
4. Fler lärare i områden med särskilda utmaningar. Nu behövs därför satsningar på såväl lönetillägg som arbetsvillkor och arbetsmiljö för alla lärare som söker sig till och redan arbetar på dessa skolor.
5. Ökad studievägledning. Med fler studievägledare och studieinspiratörer kan fler från studieovana hem välja att studera vidare och bli forskare. Det kan också innebära en bättre länk till näringslivet, med ökade möjligheter till praktik för elever som inte har goda kontakter och nätverk bland arbetsgivare.
6. Nytt mål för fler från studieovana hem på högskolan – för att låta fler elever från studieovana hem i allmänhet, och från segregerade områden i synnerhet få möjlighet att göra akademiska klassresor.
7. Socialt entreprenörskap i högskolan. Svensk högskola behöver förbättra samarbetet med olika sociala entreprenörer för att bättre koppla ihop näringsliv och studenter.
8. Inför flexibla kurser. Anpassa kurser inom till exempel programmering till utvecklingen inom området, för att de inte ska hinna bli inaktuella innan de som går dem kommer ut på arbetsmarknaden eller ska forska vidare.
9. Inbjudande akademiska miljöer. Studenter från studieovana hem bör erbjudas ”paket” med studentbostad, mentor och plats på ett öppen studieyta.
Med dessa – och andra – förslag kan Sverige själva spela i forskningens elitserie, inte ”bara” dela ut priserna. Men framför allt skulle det ge en stärkt framtidstro till dem som hittills inte har fått möjlighet att utveckla sina talanger.