Vid helgens panamerikanska toppmöte i Panama skakade USA:s president Barack Obama hand med Kubas dito Raul Castro. De väntas även dela middagsbord.

Det är historiskt – för första gången på över 50 år möts de båda ländernas högsta ledare under dylika förhållanden.

Samtidigt rekommenderar nu USA:s utrikesdepartement Obama att Kuba tas bort från listan över stater som finansierar terrorism.

Detta får ses som ytterligare steg i riktning mot återupptagna och normaliserade diplomatiska förbindelser mellan de båda länderna, vilket varit ett uttalat mål från båda parter sedan slutet av förra året.

De senaste månaderna har samtal förts på hög nivå, vissa reserestriktioner och ekonomiska sanktioner hävts och flera fångutväxlingar ägt rum. Framåt är det dessutom en uttalad målsättning att öppna ambassader i respektive land.

Att USA och Kuba nu närmar sig varandra är i grunden positivt. Handel och en ökad öppenhet lär ofrånkomligen – förr eller senare – också komma det kubanska folket till del.

Lika viktigt: om USA:s embargo luckras upp så försvinner även en förevändning som den kommunistiska regimen använt för att göra livet sämre för sin befolkning.

Dessa goda förändringar till trots är det väldigt viktigt att vi inte glömmer bort vilken typ av regim – kommunistisk och enväldig – som den kubanska de facto är.

Och för den delen inte slutar att vara tydliga med att stora steg alltjämt behöver tas i riktning mot demokrati och respekterande av mänskliga fri- och rättigheter.

Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ”ej fritt” och på organisationens sjugradiga frihetsskala (ju lägre, desto friare) fick landet i årdet föga smickrande betyget 6,5.

I The Economists Democracy Index från ifjol klassas Kuba som en ”auktoritär regim”.

I Kuba ”pryds” vägrenar och husfasader av landets hjältar, såsom Che Guevara, Usama bin Ladin och Hugo Chávez.

Kubanerna har varken möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament eller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet.

De får inte heller demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt.

De tillåts inte starta en egen oberoende tidning eller TV-kanal, utan får hålla till goda med regimens nyhetsrapportering.

Internet är kraftigt begränsat och endast förbehållet ett fåtal.

Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism, vilket föranleder att människor är fattiga.

Ransoneringssystem har tillämpats sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin månadsinkomst.

Många är beroende av svartarbete vid sidan av sina ordinarie jobb för att klara sitt uppehälle.

Allt detta har varit tydligt under mina resor till landet, då jag varit där för att stödja oppositionsrörelsen.

Vi som lever i ett fritt och rikt land som Sverige tar lätt våra rättigheter, vårt välstånd och vårt demokratiska styrelseskick för givna.

Men inget av detta är något självklart, utan det är värden som måste erövras av varje generation genom engagemang för en värld byggd på mänskliga fri- och rättigheter,principen om det okränkbara människovärdet och ekonomisk öppenhet.

Det är uppenbart att en normaliserad relation mellan USA och Kuba är något Obama vill kunna skriva i sin ”verksamhetsberättelse” då han avgår som president om knappt två år.

Men samtidigt som vi gläder oss över avfrostade diplomatiska relationer och ökat ekonomiskt utbyte måste vi ha den reella situationen i Kuba i åtanke.

Omvärlden får aldrig vända de kubanska demokraterna ryggen.