Jag är så gammal att jag fortfarande minns underhållaren Kurt Olssons fråga till höjdhopparen Patrik Sjöberg, då kanske bäst i världen.
De satt i två jättelika fåtöljer någonstans i Göteborgstrakten och Kurtan frågade: ”Vi vet hur högt du hoppar. Men hur brett hoppar du?”
Patrik Sjöberg bröt ihop av skratt och även jag och någon miljon tittare.
Men det där är frågan som oupphörligt ska ställas till Public Service: Hur brett hoppar ni?
Orkar ni till exempel hoppa längs hela det svenska klassamhället och över land och stad, förort och innerstad, män och kvinnor, hptq-personer och äldre vita män som gillar jakt?
Det märkliga är att Public Service idag ofta faktiskt klarar av detta breda hopp.
Jag skulle tro att det är ett bidragande skäl till att svensk demokrati fortfarande fungerar ganska hyggligt, eller till att toleransen mot invandrare trots allt består.
Men det här landet är idag på väg att segregeras ordentligt. Avregleringar inom skola och välfärd sliter isär socialgrupperna, medelklassen ger sig av och en etnifierad arbetarklass lämnas kvar.
Inkomstklyftorna har ökat sedan årtionden tillbaka. Samtidigt har sociala medier exploderat och med sitt binära, moraliserande språk – antingen är du för eller emot – ofta byggt ännu högre vallar mellan olika delar av befolkningen.
Klassamhället djupnar. Folk ur olika samhällskikt möts allt mindre.
Om det är något man ska vara rädd om i detta läge är det Public Service.
Genom det breda utbud som finns i de olika kanalerna får miljoner människor idag en gemensam referenspunkt.
Visst, mediekonsumenter sorteras fortfarande längs klassaxeln.
När Agenda sänder partiledardebatter en söndagkväll är det den sista halvtimmen inte många LO-medlemmar som tittar, medan tjänstemännen sitter kvar; de kan gå lite senare till jobbet dagen därpå.
Men nästan alla medborgare snuddar någon gång varje dag vid den gemensamma offentlighet som kallas Public Service. Därför att Public Service hoppar brett.
Jag tror heller inte att det går att överskatta det frirum från kommersialism som Public Servicekanalerna idag utgör.
Vårt behov av koncentration har ökat lavinartat på grund av massiviteten i olika kommersiella mediebudskap som idag bombarderar oss.
Det oerhörda är att detta frirum, detta torg, är populärt. Folk söker sig dit, även om konkurrensen naturligtvis har hårdnat.
Ända sedan någon gång på åttiotalet, då de nyliberala vindarna började blåsa upp, har Public Servicetanken varit ifrågasatt.
Högerdebattörer från Timbro, som Johan Ingerö här på SVT Opinion, tål helt enkelt inte tanken på att stora grupper har tillgång till ett icke-kommersiellt forum.
Men de vill gärna behålla socialismen för de rika – dvs, på den kanten förespråkas alltid ett bantat Public Serviceutbud som i princip passar folk från medelklassen och uppåt, ungefär högutbildade moderater.
Lågutbildade arbetare får däremot söka sig någon annanstans även om de tvingas vada i floder av fördummande reklam.
Public Servicetanken stör helt enkelt de doktrinära liberalernas ideologi.
Och det skrämmer mig att samma liberaler som kräks över en Donald Trump inte fattar att det som stiger ut ur en totalt kommersialiserad mediesfär till slut är det ena eller andra Trumpfenomenet.
På vänsterkanten, särskilt i kulturkretsar, har det alltid också hörts en kritik av Public Service för att det är för ytligt.
Hatobjektet på den kanten har i många år varit SVT Debatt/Opinion Live – därför att det brukar vara lite skrikigt.
Ändå märker jag att kritikerna nästan alltid ser programmet. Men så är det: Kulturvänster och nyliberal höger möts inte sällan i det gemensamma föraktet för det som inte är helt och hållet medelklassförpackat.
Jag tror att Public Servicetanken blir allt viktigare för varje dag som går. Det går också att på ett helt annat sätt ställa krav på denna verksamhet.
Själv retar jag mig som sagt på att Public Serviceutbudet snarare tenderar att anpassa sig mer och mer till storstadens medelklass.
Det finns massor av svåra och komplexa frågor kring Public Service. Men grundtanken: att verksamheten ska hoppa så brett att den omfattar hela befolkningen håller.
Ska vi ta medalj i demokratiskt höjdhopp måste vi också kunna hoppa brett.