Miljöpartiet är i kris! Språkrören har ställt sina platser till förfogande inför partiets kongress om tre veckor.
Språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin spelar givetvis högt, de vill inte avgå. Tvärt om, så vill de få chansen att vända partiets urdåliga opinionssiffor och deras egen kräftgång till framgång och trovärdighet.
De vet att demokratin och behovet av att lufta åsikter och få möjligheten att kritisera både politik och företrädare är partiets själ, dess inre kärna.
De vet också att tiden är knapp. Bara tre veckor för valberedningen att pejla läget och få fram andra namn om det skulle bli aktuellt.
Sist men inte minst skulle språkrören tvingas avgå kan det absurda hända att det blir miljöpartiet som spränger regeringen inifrån.
Att ha en vice statsminister och skolminister som förlorat sina uppdrag i det egna partiet på grund av missnöje och inkompetens blir en ohållbar situation för regeringen Löfven.
Så snacka om politisk sörja!
Statsminister Stefan Löfven (S) hade redan innan Kaplan-krisen uppkom stora problem inom sitt eget parti, det är många socialdemokrater som inte vill ha något samarbete med miljöpartiet.
Det är ju ingen tillfällighet att flera tunga socialdemokrater hårt har kritiserat miljöpartiet och deras agerande.
Energipolitiken och avvecklingen av kärnkraften är en stöttesten, integrationspolitiken en annan.
När Mona Sahlin tvingades avgå var ett bärande argument från vänstersossarna det faktum att hon ville samarbeta med miljöpartiet och inte vänstern.
Att Löfven lyckades med det konststycket berodde på att arbetarrörelsen var så splittrad och sönderslagen av alla konflikter och kriser att kritikerna valde att hålla tyst.
Men nu är läget ett annat.
Regeringen anses alldeles för svag, miljöpartiet har enligt mångas åsikt fått för stort inflytande och lobbingen pågår för att få Stefan Löfven att bilda en minoritetsregering.
Läget blir knappast bättre av att Åsa Romson och Gustav Fridolin lovar att låta miljöpolitiken genomsyra deras politik ännu starkare än tidigare. Deras egna väljare jublar kanske men många socialdemokrater ser ännu större problem.
Lägg dessutom till affären Kaplan, Yasri Khan som skulle bli ersättare i partistyrelsen som vägrade skaka hand med tv 4 reporter och misstankarna som uppkommit att partiet skulle vara infiltrerat av islamister.
Helt plötsligt öppnades en dörr, kritik mot kvinnoförtryck, brist på jämställdhet och samröre med extremister bara vällde fram. Detta innebär problem, inte bara för miljöpartiet.
Stefan Löfven som tidigare har haft svårt att bestämma vilken ben han ska stå på måste ta ställning för sin egen trovärdighets skull.
Dessutom hur ska regeringen korsa detta minfält som integrationspolitiken utvecklas till?
Hur ska de undvika att inte alla muslimer dras över en kam och stämplas som en Kaplan eller Khan?