Återigen är Anonymous i farten. Den lika mystiska som mytiska rörelse som dyker upp som gubben i lådan när något är tokigt på Internet. Ibland kallas de hackers, ibland terrorister, men i takt med att de riktar in sig på alltfler olika frågor kan det finnas en poäng i att försöka nyansera bilden.
 
I Sverige är Anonymous mest kända för att för några år sedan angripit olika typer av antipiratbyråer med effektiva överbelastningsattacker. I slutet av förra året dök de åter upp här när de attackerade polisen, åklagarmyndigheten och en advokatbyrå i en form av stödaktion för Wikileaks och den för sexbrott anklagade Julian Assange.
 
Den typen av nätrelaterade mål passar väl in i bilden av Anonymous som nätets antingen värstingar eller medborgargarde – lite beroende på vad man själv tycker om deras verksamhet. Men nätet är deras hemvist, och därför är det förståeligt att de jobbar med frågor som rör nätet. Den senaste tiden har det dock till stor del förändrats.
 
Intressant just nu är att man gett sig in i en typ av aktivism som är tydligt kopplad till en verklighet bortom Internet. Exempelvis var man tidig med att promota Occupy-rörelsen, som i många länder bortom Sverige kommit att bli en verklig social rörelse. Innan aktiviteten riktigt kom igång i köttet fanns redan ett surr på nätet om att något var på gång att hända. Helt säkert bidrog det till att skapa den kritiska massa som på flera håll faktiskt formats till verklig politisk organisering.
 
Och, nu börjar det bli riktigt spännande i Anonymous-kretsar. Det har varit mycket snack om att man skulle attackera Facebook och att man hotat mexikanska drogkarteller. Båda de två skulle jag utan närmare diskussion i nuläget vilja avfärda som nätrykten. Mer intressant är den satsning man just nu håller på med under namnet OpDarknet.
 
Genom en blandning av tekniker, viss hacking och mycket social engineering har man lyckats komma åt stora mängder uppgifter om personer och servrar som sprider barnpornografi på Internet. Den informationen har man bearbetat, spridit och använt för utpressning mot fler liknande tjänster. Man har lyckats hackat ett femtiotal barnpornografi-sidor och –portaler, och spridit uppgifter på tiotusentals av dess användare.
 
Anonymous är en väldigt blandad skara utan egentligt större gemensamt mål än att försvara nätets absoluta frihet med alla till buds stående medel. Att man ger sig ut efter pedofiler och barnpornografer visar att man förstått att det i varje fall måste finnas en lägsta grad av ansvarstagande. Även om Anonymous är sprunget ur en väldigt extrem form av nätets frihetskultur är det rimligt att nätets svaga och utsatta även de måste försvaras. Kanske är det vad vi nu är med om att se födas. Det tycks som att Anonymous nu sakta men säkert börjar det ansvaret, och bli ett medborgargarde inte bara för nätet i sig – utan också för de människor som där ibland råkar illa ut.