I en krönika i Aftonbladet sprider Johan Hakelius bilden av oss sjuksköterskor som ett gäng duktiga flickor som vill ha tårta och tack för vårt arbete. Men Johan, jag vill varken ha tårta eller tack. Jag vill ha ett samhälle som satsar på vården och jag vill ha en kropp som håller – så att jag orkar vända din gamla kropp i sängen när du har blivit ett russin, skriver Elsa Hedenström, sjuksköterska.

Hej Johan,
Jag ser att du har identifierat ett viktigt problem, så pass viktigt att en av Sveriges största kvällstidningar valt att ge dig exklusivt utrymme för att meddela detta.
Du tycker att sjuksköterskor ska sluta tala om sin och vårdens verklighet, därför att andra människor som arbetar inom andra yrkeskategorier också gör ett bra och jobb.
Dessutom har vi redan ett respekterat yrke menar du. Det finns ju ingen som klagar på en sjuksköterska, det finns inga missnöjda kunder.

Jag låter dig vara exemplet på varför vi måste tala om det här.
Du har valt att jämföra mitt yrke med ett gäng andra, ditt huvudexempel är ett annat kvinnodominerat yrke där gymnasial examen inte är ett krav och där du får hundra procent övertidsersättning om du arbetar på en helg, där nattarbete inte existerar. Jag har en 3-årig högskoleutbildning och en kandidatexamen, det ställs höga krav på min kompetens av olika anledningar det ställs även höga krav på att jag ska finnas till dygnet runt, veckan lång, när som helst.

Vår butik kan inte stänga, våra kunder är människor i nöd.

Låt mig berätta för dig om att stå ansikte mot ansikte med missnöjda kunder; Varje gång jag går till mitt arbete vet jag att jag kommer få räkna med hot om våld genom höjda röster och hytta nävar. Det är inte helt ovanligt att dess hot blir till verkliga slag och sparkar. När jag lyfter telefonluren på arbetet mitt i natten skriker en anhörig mig rakt i örat och uttalar hot. När jag ensam går in till den psykotiska mannen för att ge honom antibiotika mitt i natten så att han inte ska dö av blodförgiftning och han slår, skriker och sparkar mig som svar, när jag sätter ned en sond i hans mage för att han inte ska drunkna inifrån av sina egna kroppsvätskor och han drar ut den så att vätskorna rinner ner över min kropp, då känns orden om tacksamma och nöjda kunder rätt långt borta.

Du skriver om att butiksbiträdet till skillnad från mig behöver stå till svars för om en skruv saknas i paketet eller en maska gått i strumpan. Låt mig berätta för dig om att arbeta i en verklighet där detta sker varje dag. Men byt ut maskan mot din mormor som fått livsfarliga sår av att ha fått ligga för länge i sin egen avföring. Byt ut den saknade skruven mot din dotter som fick vänta så länge på operation att hennes blindtarm sprack medan hon kved av smärta och feber som hotade döda henne. Byt ut mot småbarnsmamman med cancer i hela kroppen som nästan slutar andas av sin dödsångest för att ingen hinner stanna hos henne den natten.
Pröva att stå ansikte mot ansikte med den missnöjda kunden sedan.

Det sista jag vill är att jämföra mitt värde med butiksbiträdet, vi har i slutändan båda värkande kroppar när vi går hem från jobbet och knappt några pengar på kontot.

Men kan du, vita friska gubbe, sluta hävda att jag måste vara tyst för att hon ska få respekt.
Kan du sluta leva i illusionen att den verklighet vi vittnar om inte är samhällets och allas angelägenhet.
Kan du sluta upprepa lögnen att vi är duktiga flickor som vill ha tack och tårta för vårat arbete. Jag vill inte ha ett tack, jag vill inte ha en tårta, jag vill inte ha en till medlidande klapp på axeln.

Jag vill leva i ett samhälle som väljer att satsa på en bra vård för alla med nöjd och trygg personal, jag vill kunna stå ansikte mot ansikte med min ”kund” rakryggad och förklara att vi har gjort allt vi kunnat, och så vill jag ha en kropp som orkar vända din gamla kropp i sängen när du snart blivit ett russin. Det vill du också.