I dag är minnesdagen för avskaffandet av transatlantiska slavhandeln. Sverige var ett av de sista länderna att avskaffa handeln med slavar. Det skedde först 9 oktober 1847.
Det har alltså gått 168 år sedan Sverige avskaffade slavhandeln, men trots detta löper vår koloniala historia som en röd tråd genom historien och in i samtiden.
Det tar sig uttryck i form av misshandel, rasistiska och sexistiska kommentarer på stan och genom att en främmande person tar på ens hår.
Och vi ser det än mer tydligt när statistik från BRÅ visar att anmälningarna av afrofobiska hatbrott har ökat med 41 procent sedan 2008. Men idag vill jag framför allt prata om hår.
Jag har rakpermanentat mitt hår var tredje månad sen jag var sju år gammal och plattat det med plattång så fort det inte varit tillräckligt rakt. Jag ville och har alltid velat att mitt hår ska vara platt, rakt och långt – som alla andras.
Under 1800-talet och 1900-talet var det populärt att rita karikatyrer av svarta personer i serietidningar för barn. Karikatyrerna visade en person med stora läppar och stort ovårdat och trassligt hår.
Vidare användes svartas hår för att visa på svarta personers inneboende primitivitet.
När slavhandeln fortfarande pågick i USA hade en slav med mjukt och lockigt afrohår större chans att bli frisläppt när dennes ägare dog, än en person med frissigt afrohår.
Och när jag pratar med mina afrosvenska vänner idag beskriver de allt som oftast sitt naturliga hår som ”fult” och ”oprofessionellt”. De har liksom jag rakpermanentat och plattat sitt hår så länge de kan minnas.
På samma sätt som vår hudfärg är underrepresenterad i samhället är vårt hår det.
Afrohår är inte en del av det västerländska skönhetsidealet och det blir man ständigt påmind om när man växer upp med afro.
Alla vita personer må inte ha rakt och platt hår, men idealet är emellertid ett västerländskt ideal. Ett ideal som är utformat efter den vita människan.
Rakpermanentandet tycks därmed fungera som ett anammande av den vita västerländska kulturen, det handlar om att passa in i vithetsnormens snäva mallar.
Som filosofen Frantz Fanon uttryckte det: ”Den enda möjligheten att komma ’innanför’ kolonialismens manikeistiska gränser och åtnjuta vad den priviligerade människan åtnjuter, är att bli så vita som möjligt”.
Att rakpermanenta sitt hår blir alltså för mig, och för många andra, ett sätt att passera som mindre svart i en vit värld, för det är först då som vi kan få åtnjuta de vitas privilegier.
Under apartheideran i Sydafrika använde man sig av ett så kallat ”penntest” för att räkna ut huruvida en svart person skulle klassificeras som
”svart” eller ”färgad”.
Som färgad hade du fler rättigheter än en person som klassificerades som svart. Testet innebar att man stoppade in en penna i personens hår.
Om pennan föll av när personen skakade på huvudet kunde person klassificeras om som ”färgad” och därmed få högre social status.
Jag sätter in en penna i mitt hår. Skakar på huvudet. Den stannar kvar. Den ramlar inte ut. Det spelar ingen roll hur hårt jag skakar på huvudet.
Jag hoppas att det här inte ökar risken för att jag blir utsatt för hatbrott och diskriminering.
Det har ju trots allt gått 168 år sedan slavhandeln avskaffades, någon gång måste väl vårt koloniala arv försvinna.