En bekant delade nyligen en bild på sin färska bebis i mitt Instagram-flöde. På bilden låg det lilla knytet i ett så kallat babyskydd och slumrade – en typisk rar barnbild publicerad av en nykär förälder.
De första två kommentarerna uttryckte förtjusning, den tredje: ”Han ligger väl inte så länge där? Små barn ska inte ligga i babyskydd mer än två timmar, det är dåligt för rygg och nacke.”
Några dagar tidigare hade en annan person delat en bild där hon bar sitt barn framåtvänd i bärsele, och första kommentaren löd: ”Vill bara uppmärksamma dig på att små barn kan få problem med anknytningen om de sitter framåtvända.”
Det finns en kollektiv gränslöshetsom gör sig påmind när någon är gravid eller nyligen har fått ett barn. Den som tidigare varit en myndig individ i omvärldens ögon degraderas plötsligt till att vara något slags mellanting mellan barn och vuxen – och får finna sig i att ständigt bli iakttagen och ifrågasatt. ”Ska du verkligen...?”
Gränslösheten tar sig ibland till och med fysiska uttryck, med främmande händer som klappar på magar i kollektivtrafiken och okända huvuden som stoppas ner i barnvagnen. Jag känner till en kvinna som av en helt obekant människa fick bannor om hur hon höll sitt barn när hon ammade på en busshållplats.
Det är inte svårt att hitta exempel på vuxna som ohämmat läxar upp andra vuxna om graviditet och barn.
Ett snabbt svep i forumen på webbsidan Familjeliv, de förnumstiga medmänniskornas högborg, ger inblick i en värld där andra föräldrar rutinmässigt förklaras omyndiga och ges uppsträckning av kollektivet.
Du bär ditt barn fel, du äter för mycket eller för lite, du borde inte låta ditt barn välja könsstereotypa leksaker, ”det finns en studie som säger...” och så vidare.
Och inte är det konstigt att allehanda mammor och pappor näpsar varandra om vad som är rätt och fel i barnhagen, när det finns en uppsjö bloggar och tidningar som tagit på sig uppdraget att såväl skrämma som fostra föräldrar.
Vi Föräldrar frågar oroligt psykologer när man egentligen får skaffa barnvakt, författaren Petra Krantz Lindgren bloggar om hur belöningssystem är detsamma som barndressyr och Aftonbladets Wendela slog för några år sedan upp stort hur alla framåtvända barn överstimulerades så till den milda grad att de knappt visste var deras föräldrar var. Samtidigt dundrar paniken vidare i nätforumen.
Den paternalistiska attityden gentemot gravida och nyblivna föräldrar återfinns dock inte bara på nätet och i medier – inställningen att barnalstrande medborgare behöver fostran från omgivningen kan skönjas hela vägen från den egna umgängeskretsen till politik på högsta nivå.
I en samtid där det höjs röster för att förskolor ska ”korrigera” föräldrars bristande genusperspektiv och att staten ska ha sina fingrar så långt in i familjer att de bestämmer hur föräldraförsäkringen ska fördelas, är kanske den allmänna uppfattningen om småbarnsföräldern som kollektivets bryderi inte så förvånande.
”It takes a village to raise a child” sägs det, och jag är böjd att hålla med. Att också andra vuxna än föräldrar engagerar sig i och både uppmuntrar och hejdar barn i det offentliga rummet ser jag som något verkligt positivt.
Men ett anspråkslöst förslag vore att, såvida det inte rör sig om att förhindra övergrepp eller kränkningar, både staten och enskilda håller sina klåfingriga händer i styr när det gäller familjen – för det mest sannolika är att din granne, likt dig, känner både sig själv och sitt barn allra bäst.
Nästa gång du känner lusten att tillrättavisa den som bär sitt barn annorlunda än du – hejda dig.
Låt vuxna vara vuxna.