Andreas Eriksson, ”borgerlig debattör”, har skrivit en debattartikel. Han är inte bara ledsen och besviken, utan också hejdlöst irriterad, för att han har blivit erbjuden fel sorts skokräm till sina nya skinnskor.
Han tycker att det är ett problem att de som gillar dyra kläder blir bemötta med okunskap och förakt, och verkar tycka att det är det vänstervridna Sverige och den proletära kulturen som saknar känsla för stil och slafsar runt i billiga kläder som har skapat denna skeptiska norm.
Det är lite svårt att veta var man ska börja här. Börja med att läsa Erikssons artikel. Den är rolig!
Vårt ekonomiska system idag är helt och hållet beroende av masskonsumtion, slit och släng och en enorm reklamapparat.
Problemet med dagens modeindustri är inte att det är fult, utan såklart att det utarmar vår planet, suger ut fattiga länder, är beroende av pissiga arbetsvillkor och i ganska stor utsträckning får oss att må piss. Problemet är att stora företag har ekonomiska intressen i att vi överkonsumerar.
Det är kapitalismen – som jag bara kan anta att Eriksson står bakom – som är problemet, inte människors slabbiga stil och förakt mot dyra kläder.
Dessutom dryper Erikssons artikel av förakt mot socioekonomiskt utsatta, och hans hejdlösa irritation över ”proletärers” oförmåga att skilja på adelns snobberier från vanlig medveten medelklass är faktiskt en aning osmaklig.
Om det nu är ett samhälle som konsumerar mer hållbart och kvalitativt Eriksson vill ha, så jag några förslag på vad han skulle kunna börja driva istället för att shamea vänsterns schabbiga stil.
Till exempel att minska överkonsumtionen genom att ta ut effektivitetsvinster i tid istället för ökat konsumtionsutrymme, till exempel arbetstidsförkortning.
Gör det billigare att reparera kläder och prylar – skulle dock gynna den där skomakaren. Införa större producentansvar för återvinning, förbjuda de farligaste kemikalierna, göra det lättare att återanvända kläder, och så vidare.
Erikssons artikel är, även om den är unik i sin sunkighet, symptomatisk för vad som är fel med hållbarhetsdebatten i Sverige idag. Den handlar i ofta om vad den härliga medelklassen ska göra med sin härliga fritid.
Typ lägga tid på att leta upp de snyggaste skorna och den snyggaste skokrämen.
Eller äta den ena eller andra dieten, källsortera på det ena eller andra sättet eller odla egen typ kål. Det är väl jättehärliga fritidsintressen, men debatten måste liksom komma bort från livsstilskäbbel och börja handla om något annat snart.
Klimatet är en fråga om makt och rättvisa. Det handlar om vilka som får rätt att tjäna pengar på att ta våra gemensamma resurser i anspråk, och vilka som blir drabbade när klimatet fuckar ur.
I dag står de rikaste två procent av världens befolkning för hälften av alla utsläpp, samtidigt som de är de absolut fattigaste som får ta smällen i form av mindre skördar, mer extremt väder och fler naturkatastrofer. Vilka av de här gruppernas intressen ska politiken värna?
Hållbarhet får inte bli en fråga om personlig stil och smak utan måste handla om stora politiska lösningar.
Andreas Eriksson kan ju sitta och förarga sig över skokräm, men jag tänkte rädda världen istället.