BÄSTA BEATRICE När Jonas Hassen Khemiri i ett brev till Beatrice Ask (M) beskriver hur det är att jagas enbart på grund av sin hudfärg, fångar han vad många av oss känner. Regering och myndigheter skapar klyftor mellan medborgarna. Vi tror inte längre på era lösningar. Vi tror inte på er människosyn. I brist på bättre alternativ tror vi inte ens på dem som påstår sig vara era politiska motståndare, skriver Rami Al-khamisi från förortsorganisationen Megafonen.

Bilden av Sverige som ett solidariskt och öppet land som värnar om allas likhet inför lagen har slutgiltigt raserats de senaste månaderna. Poliser som i Reva-projektets namn jagar papperslösa i tunnelbanan och utanför sjukhus och dagis påminner oss om metoder som genom historien använts för att systematiskt förfölja människor som har ansetts vara av sämre värde.

I en artikel i Dagens Nyheter igår, redan en av de mest delade i svensk mediehistoria, beskrev författaren Jonas Hassen Khemiri med isande skärpa hur det är att leva som medborgare i Sverige, och ständigt ändå misstänkliggöras på grund av färgen på sitt hår, sin hud eller sina ögon. En gång toppstudent, nu landets kanske mest hyllade unga författare – frågan är om man kan vara mer svensk och integrerad än Khemiri och ändå känna av rasismen?

Idag svarar Beatrice Ask på Khemiris artikel. Med erfarenheter från studietiden i USA, då hon tydligen bodde hos en svart familj, försöker hon ge en bild av att hon minsann vet hur rasismen upplevs i Sverige. Men, bästa Beatrice, att hälsa på hemma hos någon är inte samma sak som att vara den familjen. Hur kan någon som stått vid sidan av och tittat på jämföra detta med att leva ett helt liv, i en kropp, i ett skinn?

Asks svar är tydligare ett tecken på den självgodhet som råder bland våra makthavare. Med de erfarenheter som vi icke-vita ständigt upplever är det dags att spräcka myten om Sverige som ett alltigenom antirasistiskt land. Bara så kan vi förändra den strukturella rasism som drabbar oss.

Vi i organisationen Megafonen bor och verkar i förorten, och vi ser tydligt att Reva-projektet är en del av samma strukturer som har låtit förorterna förfalla i årtionden. Regeringen har sedan flera år förklarat krig mot de människor som har det sämst ställt bland oss: de arbetslösa, de utförsäkrade, arbetarklassen, vi i förorten. Numera jagar polisen dessutom de papperslösa som lever ibland oss – barn och föräldrar som gömmer sig i vårt land på grund av en asylpolitik utan rättssäkerhet och en byråkrati utan mänsklighet.

Regeringen skapar och förvärrar ekonomiska klyftor och segregation, och försöker sedan hantera problemen med fler poliser som patrullerar och bevakar förorterna. Det är som om man har kriminaliserat dessa områden. Men polisen kan förstås inte lösa politiska problem. Framför allt kan polisen inte lösa de sociala utmaningar som generationer av unga i förorterna ständigt upplever.

Polisen frågar varför det existerar polishat. Men det är inte människan bakom polisuniformen som folket hatar, utan den roll som polisen tvingas in i för att upprätta ett system som privilegierar vissa och kör över andra. Om vi tittar utanför Sverige ser vi vad sådant kan leda till.

I Storbritannien har polisen länge använt sig av den så kallade stop and search-metoden för att hitta potentiella brottslingar. De ständiga kontroller som oftast görs på icke-vita ungdomar har lett till att förtroendet för polisen i socialt utsatta områden totalt raserats. Ungdomarnas frustration uttrycktes bland annat i de upplopp som sommaren 2011 skakade London och många andra brittiska städer. Av dem som deltog motiverade många upploppen som en revansch på polisen.

Förtroendet för den svenska polisen bland människorna i våra egna förorter är inget annat än lågt. Genom Reva-projektets svenska motsvarighet till stop and search stärks bara detta myndighetsförakt, och spär på känslan av vi och dom. Om polisens ambitioner är att förändra – att bygga broar istället för att gräva djupare avgrunder – bör de snarast se över vilka kränkande metoder de använder för att springa politikernas ärenden.

De etablerade partierna undrar varför delar av det svenska folket och framför allt förorten inte har förtroende för demokratin. Svaret är enkelt: Vi tror inte längre på era lösningar. Vi tror inte på er människosyn. I brist på bättre alternativ tror vi inte ens på dem som påstår sig vara era politiska motståndare. Vi tror inte längre på ert antirasistiska arbete. Vi tror inte på er skeva demokrati, eller ert sätt att driva Sverige. För oss är det ni som håller på att förgöra Sverige och oss längst ner.

Reva släcker just nu många människors liv. Men vår förhoppning är att det också får många människor att vakna och agera. Alla vi som motsätter oss Reva visar att vi har precis det som idag saknas bland våra beslutsfattare: medkänsla, solidaritet och viljan att skapa social rättvisa för hela befolkningen.

Det är inte i de goda, enkla tiderna utan i hårda tider som dessa som en befolkning väljer vilken sorts samhälle de vill ha. Vi måste alltså välja, till slut, idag: tror vi att Sveriges största problem är kopplat till invandringen, till att vissa svenskar har en annan hudfärg än andra? Eller tror vi att vårt största problem är ett system som gynnar ett fåtal och lurar resten av oss, vare sig du är invandrare eller svensk – vare sig du bor på landsbygden eller i förorten?

Låt oss stå enade i denna fråga. Låt oss kräva att Reva upphör i hela landet. Men låt oss även söka enighet i andra frågor som handlar om att skapa ett fritt och öppet Sverige, ett jämlikt och mer demokratiskt land där folket bestämmer över politiken och inte tvärtom. Låt oss som är trötta på etablissemangets ständiga svek organisera nya sociala rörelser och politiska röster som vågar ställa krav på våra politiker. Låt oss utgöra ett folkligt motstånd som kräver social rättvisa åt alla.

All makt åt folket!