I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver min kollega Dick Harrison om undervisningssituationen på Historiska institutionen i Lund.
Den bild han ger avviker på viktiga punkter från min erfarenhet och den som förmedlas av andra kolleger. Visst har vi studenter som saknar nödvändiga förkunskaper, och det är, särskilt bland nybörjarstudenterna, alltid några som inte klarar kurserna.
Detta är dock inget nytt.
Vi hade samma problem när jag började undervisa på Historiska institutionen i Lund i mitten av 1990-talet – och det fanns en tid då Harrison fick kritik för att ha för lätta prov och vara för ”snäll” i sin betygssättning.
På våra lärarmöten diskuterar vi dessa frågor och vi har numera fastställda betygskriterier att utgå från i vår bedömning.
Vi har många duktiga och engagerade studenter, men också bland dessa finns det alltid några som har svårt att formulera sina tankar på korrekt svenska och som därför behöver mycket hjälp.
Och det är just detta som är det största problemet. Bristande förkunskaper i historia är lättare att åtgärda.
Vi lärare måste ofta lägga ner stort arbete på att ”lära” studenterna hur man skriver och formulerar korrekta meningar.
Här visar sig de negativa konsekvenserna av det skolsystem vi har och den kravlöshet som råder på många håll.
Jag har träffat på studenter som berättat att de först på universitetet fått klart för sig att deras texter inte håller måttet språkligt sett.
Jag har under många år följt studenter från grundstadiet till avancerad nivå och kunnat iaktta den fantastiska utveckling som inte så få genomgår.
Redan på B-nivån märks denna förändring, och flertalet av dem som fortsätter på kandidatnivån är ofta väl rustade för studierna.
På den kurs i metod och teori som jag brukar hålla är kraven höga både vad gäller kurslitteratur, studietakt och det avslutande provet i form av en skriftlig hemtenta.
Men trots detta brukar alltid runt hälften, och ibland ännu fler, nå betyget VG.
Den för studenterna största utmaningen är examensarbetena. Uppsatskurserna fungerar som en ”propp” med lägre genomströmning än på andra kurser.
Men detta beror inte bara på bristande förkunskaper av olika slag utan också på att studenterna själva letar upp sina forskningsobjekt och på deras ofta höga ambitionsnivå.
Man kan här jämföra med uppsatserna på 1960-talet, vilka jag gick igenom för ett antal år sedan. Ett fåtal teman återkommer år efter år med samma frågeställningar, källmaterial och litteratur – och resultat!
Dessa uppsatser har mer karaktären av övningar i källkritik än av självständiga examensarbeten, och uppsatser på samma tema är ibland så lika att misstanken om plagiat ligger nära.
Den havererade högre utbildning som Harrison talar om är nog en realitet på vissa högskolor och utbildningar.
Men den gäller definitivt inte Historiska institutionen vid Lunds universitet, vilket ju också den utvärdering som gjordes 2013 visar – och detta trots att vi just den period utvärderingen gällde generellt sett hade svagare uppsatser än vanligt.
Våra studenter är i allmänhet mycket engagerade och genuint intresserade av historia.
Att skolan i många fall inte gett dem de förkunskaper de behöver är inte deras fel!