Tranströmers insatser som visionär och utforskare av verkligheten och dess relation till språket utgör naturligtvis en central del av hans livsverk. Samtidigt finns det också ett betydelsefullt – men föga uppmärksammat – inslag i hans författarskap som i förstone kunde tyckas peka i en helt annan riktning. Det är humorn. Det skriver Tranströmers vän, litteraturforskaren Torsten Rönnerstrand.
Till det mest märkliga i Tomas Tranströmers författarskap hör hans osökta sätt att förena vad som i brist på bättre ord skulle kunna sammanfattas med de två orden ”vision” och ”verklighet”. Med vision förstås här de inslag i dikterna som vetter mot den okända, ofta gåtfulla dimension av tillvaron som vi kommer i kontakt med i drömmen, myten och uppenbarelsen. Med verklighet avser jag deras trohet mot den konkreta situation som varit deras upphov och inspirationskälla. Dessa båda komponenter finns närvarande i allt vad Tranströmer skrivit.
Ett tidigt exempel finner vi i ”Storm”, en dikt som första gången trycktes i FIB 1952:41 och som senare skulle ingå i debutboken 17 dikter från 1954.
Storm
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, likt en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
Dikten börjar i en situation som ter sig tämligen vardaglig – en vandrare träffar på en gammal ek. Perspektivet vidgas strax, men vi tycks fortfarande befinna oss inom realismens råmärken. Att likna ett träd vid en älg är en ganska djärv liknelse, men den har många motsvarigheter i texter som vi vant oss vid att kalla realistiska, t ex Strindbergs Röda Rummet, där salen i en restaurant liknas vid ett stall med borden som hästar. Men när ekens/älgens krona beskrivs som milsvid står vi inför en så hissnande brant vidgning av perspektivet att den knappast hade varit möjlig inom ramen för en realistisk litteratur. Dikten öppnas plötsligt mot det visionära, där den lilla världen smälter samman med den stora, mikrokosmos med makrokosmos.
I början av den andra strofen är vi tillbaka i en igenkännlig, realistisk verklighet. Att ligga vaken en stormig höstnatt är väl något vi alla har varit med om. Men plötsligt vidgas perspektivet åter mot det visionära – den lilla världen öppnar sig mot stora på ett sätt som erinrar om drömmen, myten eller uppenbarelsen: ”Vaken i natten hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över träden”.
Men det är inte bara innehållet i denna dikt som pendlar mellan det vardagliga och det visionära, utan också stilen. Visserligen låter de båda strofernas inledningsrader i förstone tämligen prosaiska, men när vi läser vidare upptäcker vi något oväntat. Dikten visar sig vara skriven på bunden vers och versformen är ”sapfisk”, d.v.s. identisk med den man finner hos en annan diktare som förenat det verklighetsnära och det visionära. Det är den grekiska skaldinnan Sapfo, som levde ca 600 f Kr. Ett exempel på hennes sätt att blanda det verklighetsnära och det visionära finner vi i en dikt på sapfisk strof, där hon åkallar gudinnan Afrodite som i sin gyllene vagn kommer till henne genom eterns rymd.
Föreningen av det verklighetsnära och det visionära skulle bli ett återkommande drag i Tranströmers diktning. Det ser vi i en bok som publicerades mer än 50 år efter ”Storm”. I Den stora gåtan (2004) finner vi samma sorts förening i de korta dikter som inspirerats av den 17-staviga diktform som i Japan kallas för haiku. En av dem lyder:
Uppenbarelse
Det gamla äppleträdet.
Havet är nära.
Även om detta drag återfinns i alla Tranströmers diktsamlingar är det ändå uppenbart att proportionerna förändrats genom åren. Det visionära dominerar i de tidiga dikterna, medan verklighetsanknytningen blir allt mer påfallande i det senare författarskapet. Det påminns vi om i Air Mail, brevväxlingen med den amerikanske poeten Robert Bly. Den 9 juni 1968 skriver Tranströmer där: ”Men att skriva är att gå in i själva verkligheten, där krutröken ännu ligger kvar.”
Troheten mot den egna upplevelsen av det verkliga blir under de följande åren allt viktigare för Tranströmer. Det framgår av ett brev från 1970. Där försvarar han ett inslag i Mörkerseende med att hans dikter måste ha ”en konkret verklighetsplacering” som utgångspunkt. Ett annat vittnesbörd får vi i en intervju i Lyrikvännen 1973:6, där han säger: ”Jag hittar egentligen aldrig på något. Jag ljuger aldrig om miljön.”
Särskilt påfallande blir detta drag i Tranströmers diktning för den som haft privilegiet att få besöka Tranströmer i hans egen miljö, t.ex. på Runmarö i Stockholms skärgård, där han sedan barndomen tillbringat sina somrar. Mycket av det som i förstone kan uppfattas som surrealistiska inslag framstår – mot bakgrund av denna miljö – som nästan chockerande verklighetstroget. Så är det med skärgårdsskildringen ”Andrum juli”. När Tranströmer här talar om bryggor med ”stenar i magen”, ligger det nära till hands att uppfatta det som en surrealistisk metafor. Så ter det sig emellertid inte riktigt för den som med egna ögon sett de stenförstärkta träbryggorna i Stockholms skärgård.
Men det är inte bara enskilda detaljer som har en djupare förankring i verkligheten än vad man i förstone kan tro. Det finns också många dikter som har karaktär av autentisk ”bekännelsedikt”. Detta understryks i Tranströmers brevväxling i Air mail. Den 8/10 1975 använder han just den termen om ”Från vintern 47”, en dikt som senare skulle införas i Sanningsbarriären (1978).
Denna typ av verklighetsanknytning framträder särskilt starkt i de många dikter som har karaktär av autentiska dagboksanteckningar. Dit hör ”Ur en afrikansk dagbok (1963)”, ”Från snösmältningen – 66”, ”Decemberkväll – 72”, ”Östersjöar” (V), ”Från mars – 79”, m.fl.
Att ”Ur en afrikansk dagbok” bygger på autentiska upplevelser framgår av brevväxlingen med Robert Bly i Air Mail. Den 15/1 67 berättar han ingående om den självbiografiska episod som dikten bygger på: ”Episoden är självbiografisk (platsen var BANGUI, Centralafrikanska republiken.)” Av ett annat brev (4/3 67) framgår att en afrikansk tidskriftsredaktör låtit trycka den engelska översättningen av dikten i den ugandiska tidskriften Transition med den uttalade motiveringen att den ger en så realistisk bild av afrikanska förhållanden.
Tranströmers insatser som visionär och utforskare av verkligheten och dess relation till språket utgör naturligtvis en central del av hans livsverk. Samtidigt finns det också ett betydelsefullt – men föga uppmärksammat – inslag i hans författarskap som i förstone kunde tyckas peka i en helt annan riktning. Det är humorn.
Denna humor är väl företrädd i Air Mail, det urval ur hans brevväxling med Robert Bly som utkom 2001. Ett exempel får vi i ett brev, där han kommenterar en presentation av sin egen diktning i en amerikansk litteraturtidskrift med orden: ”Jag läser det här avsnittet med något av samma främmande känsla som en hottentott måste ha, när han läser om sig själv i en turistbroschyr”.
För den uppmärksamme läsaren är humorn påfallande också i poesin, i synnerhet i de uppläsningar av hans dikter som finns utgivna på kassett och CD-skiva.
Först och främst är det värt att notera de många exempel på självironi som ingår i hans författarskap. Det finns en lång rad dikter där diktjaget framställer sig självt som lite löjligt. I ”Posteringen” skriver han:
Jag beordras ut i en hög med stenar
som ett förnämt lik från järnåldern.
[…]
Uppdrag: att vara där man är.
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen – jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv.
Ett annat exempel finns i den passage i ”Schubertiana” där det berättas om hur han spelar fyrhändigt på sitt piano med en vän:
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med
fyra händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, ser en aning löjligt ut.
Men det finns också en rad passager där humorn riktar sig mot mera generella företeelser. I några fall framträder den i skarpögda iakttagelser av vår benägenhet att pryda oss med idéer eller attityder vi inte riktigt har täckning för. Ett exempel ur Östersjöar talar om ”tången som håller sig uppe med luftblåsor, som vi håller oss uppe med idéer”.
I andra fall kan det roliga bestå i ett lite vanvördigt sätt att tala om sådant som vanligen brukar omtalas i ytterst högstämda ordalag. Dit hör en rad vänliga skämt med kyrkan och den kristna tron. Ett tidigt exempel på ger en liknelse från ”Genom skogen”: ”Den knäckta björken multnar där/ i upprätt ställning som en dogm”. I ”Nocturne” talas om människor som sover med spända anletsdrag ”som om de låg i hård träning för evigheten”. I ”Den skingrade församlingen” kallar han de gipsvita valven i en kyrka för ”gipsbandaget kring trons brutna arm”. Ytterligare ett exempel hittar vi i ”Decemberkväll – 72”: ”Och jag kör förbi den igenbommade vita kyrkan – därinne står ett helgon av trä leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen”.
En liknande vanvördighet i umgänget med sådant som vanligtvis brukar bemötas med stor högtidlighet möter vi i några av de passager i hans diktning som behandlar politik. I skildringen av förhållandena på Balkan i ”Resans formler” skriver han om den kommunistiske partifunktionären:
Partiets funktionär på marknadstorget
i stalldoftande byn med vita hus.
Hans himmel följer honom: det är högt
och trångt som inuti en minaret.
Men det är inte bara helgon och politiker som omtalas på detta vanvördiga sätt. Samma komiska effekt återkommer i många av de hyllningsdikter till konstens heroer som ingår i det tranströmerska författarskapet.
Så möter vi exempelvis en blandning av vanvördighet och högtidlighet i den passage i Östersjöar som handlar om den medeltida stenhuggaren Hegwaldr, skapare av bilderna på den gotländska dopfunt som beskrivs i diktens III:e avsnitt. Trots att Tranströmer uppenbarligen är en stor beundrare av denne bildkonstnär, får han dopfuntens bilder ur evangeliet att framstå i ett komiskt skimmer:
Herodes vid bordet: den stekta tuppen flyger upp och gal
”Christus natus est” – servitören avrättades –
intill föds barnet, under klungor av ansikten värdiga och
hjälplösa som apungars.
Men allra vanligast är att humorn i Tranströmers dikter uppkommer ur den kontrast mellan två komponenter i hans diktning som jag i brist på bättre har kallat för ”vision” och ”verklighet”. Så ser det ut i ”Början på senhöstnattens roman”. I denna visionära dikt om det okändas närvaro i våra liv beskriver diktjaget sig själv i följande ordalag: ”Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar”.
Ett annat exempel får vi i ”Isländsk orkan”. Det ligger visserligen nära till hands att ge denna dikt en religiös tolkning, men det hindrar inte att tonen är skämtsamt vardaglig. I beskrivningen av hur orkanen griper tag i honom skriver han:
Jag är röntgad, skelettet lämnar in sin avskedsansökan. […] Ute rusar en hord av genomskinliga sprinters i jätteformat över lavaslätten.
Denna humor tycks mig ha en mera central funktion i Tranströmers författarskap än vad man i förstone skulle kunna tro. I många fall tycks den fungera som en motvikt till det högstämda och patetiska som dikternas ofta mycket allvarliga ämnen annars hade kunnat inbjuda till. Som ett avslutande exempel kan vi betrakta en av de minnesvärda haikudikterna i Den stora gåtan (2004):
På en hylla i
dårarnas bibliotek
postillan orörd.