I Sverige finns det inte samma acceptans för transsexuella som i Europas sydliga länder. Internationella kvinnodagen är den dag som kan påminna om rätten att definiera oss själva precis som vi vill.
Jag heter Vanessa Lopez och jag är en transsexuell kvinna. Jag gjorde min könskorrigering till tjej redan när jag var tonåring, på den tiden var det inte lika vanligt som det är i dag att en tonåring i Sverige börjar processen så pass tidigt. I det svenska samhället hjälper sjukvården en med att finansiera alla operationer som man behöver för att bli en kvinna – något som är unikt i världen och till stor hjälp för individen. Men det finns även en mörk sida i Sverige, trots att det anses vara ett av världens mest jämställda länder.
Det första jag gjorde efter könskorrigeringen var att flytta utomlands, till Spanien, för att plugga och för att börja om på nytt. Jag fortsatte att leva mitt liv under tystnad kring min bakgrund, och livet flöt på. Att jag var en transsexuell kvinna skulle inte bli min primära identitet! Det skulle inte stå i min väg i en värld som tydligen inte var redo för en kvinna som jag.
Men känslan över att jag inte var ärlig mot mig själv bara växte och växte. Jag gillade inte att behöva dölja min bakgrund, eller att låtsas att jag var en helt vanlig biologisk kvinna. Det är ju en sådan stor del av den jag är. Det fanns många situationer då det inte var nödvändigt att berätta, jag behövde inte skylta med det – men det fanns lika många situationer då det inte heller hade varit konstigt att berätta.
Så jag började sakta men säkert att komma ut.
Jag visste inombords att det ändå var någonting som jag skulle behöva göra förr eller senare. Så jag utmanade mig själv, jag var ändå inte på hemmaplan.
Nästa gång någon på min studentkorridor frågade mig om jag hade en tampong eller binda svarade jag att jag aldrig hade haft mens någonsin. När de frågade varför, gjorde jag inte det till någon stor grej och jag blev bemött med respekt och förståelse.
Jag fick mod till den grad att jag nästan började skylta med det. Jag var förvånad över all positiv respons jag fick, speciellt från män som nästan till hundra procent bara skakade på axlarna som om att de alla hade blivit uppfostrade av transsexuella mammor höga på östrogensprutor.
I Spanien började de transsexuella kvinnornas kamp för acceptans i samband med befrielsen från Francos diktatur. HBT-rörelsens revolution syntes överallt. Medierna exploderade av provocerande filmproducenter som Pedro Almodóvar, som lyfte fram mänskligheten och dess riktiga färger, som bara väntade på att få komma ut.
Transsexuella fotomodeller, skådespelare och tv-personligheter blommade upp. Som pricken över i kom dessutom en våg av prostituerade transsexuella från Syd- och Centralamerika som invaderade gatorna på nittiotalet, så när jag kom dit var det inget nytt att vara transsexuell.
Vi syntes i princip överallt! Jag trivdes så bra med min identitet som transsexuell kvinna i Spanien. Det gav mig mod och självsäkerhet. Om man bara kunde kombinera det öppna samhällsklimatet från Spanien med sjukvården i Sverige hade det varit idealiskt!
Jag visste att det inte skulle vara lätt för lilla avlägsna Sverige att börja acceptera transsexuella på samma sätt som Europas sydliga länder. Men jag tröstar mig själv med att vi trots allt är i framkant vad gäller jämställdhet för kvinnor.
De nya yngre generationerna är alltid hoppet för alla samhällen, då de är mer formbara och mer öppensinnade, speciellt nu i interneteran. Så jag trädde fram i ett forum som jag visste skulle nå ut till många unga: En dokusåpa där jag skulle vara instängd bland andra människor, övervakad av massor av tv-kameror.
Det var ett perfekt tillfälle för att plantera mitt budskap. Men efter att jag var med i tv har jag stött på fördomar – något jag räknade med. Det jag inte räknade med var den utfrysning jag skulle få från kärlekslivet.
Det är självklart att heterosexuella män attraheras av oss, vi är också kvinnor både till det yttre som till det inre, och det är väl det straighta män är ute efter. Det är den känslan som är så förvirrande för straighta män i dag, och som de inte kan hantera. Det blir förbjudet och spännande, vilket leder till att det är okej – så länge det sker bakom stängda dörrar.
Med andra ord är vi kvinnor men ändå inte. Vi är kvinnor men i en klass under den biologiska kvinnan.
Den åttonde mars är därför en viktig dag, som kan ge nya perspektiv med vår existens. Vi lever i en värld som styrs av män. Kanske är det så att vi transsexuella finns här som en manifestation för att återställa balansen. Vi kanske är här för att män ska öppna upp ögonen och börja bejaka det feminina och därmed uppfylla universumets perfekta lagar och med andra ord komma i kontakt med kvinnan i sig själv.
Det är också den dag som kan påminna om vår kamp för att synas, och rätten att definiera oss själva precis som vi väljer.