För ett år sedan var jag full och han var snyggast på festen. Tre dagar senare kom han hem till mig med mat han lagat på sitt jobb, ett sexpack öl och fjärilar han stoppade i min mage.

Han berättade att han inte visste något om feminism och att han aldrig hade röstat. Mellan oss skulle det inte bli seriöst, tänkte jag.

Jag trodde att jag visste bättre än att kära ner mig i någon som saknade både visioner om att förändra världen och arbetarlitteratur i sin bokhylla. Men jag hade fel.

Jag intalade mig själv att jag kunde ha överseende med hans negativa sidor; den här relationen skulle ju bara vara så länge jag bodde i San Francisco och senare bli ihågkommen som en av många upplevelser som fått mig att leva.

Men utan att jag reflekterat över det hade mina framtidsplaner ändrats. Jag betalade några tusen för att förlänga mitt visum och tackade nej till ett jobb i Tallin jag tidigare velat ha. Jag ville jag bara vara med honom nu.

Men i takt med att jag ställde högre krav på vår relation, jag hade ju gjort så mycket för att få den att fungera, gick den också sönder. Det är inte första gången den här typen av historia händer mig. Och inte heller sista.

Förutsättningen för att kärlek ska existera är nämligen att relationen mellan människorna som delar den är ojämlik. Blir relationen jämlik tar kärleken i den slut.

För att två personer ska bli kära i varandra måste de se något hos varandra de egentligen inte tycker om.

Hade jag och mitt amerikanska ex till exempel haft samma politiska hållning och idéer om hur en relation ska fungera hade vi aldrig blivit kära i varandra.

Självklart intalade jag mig att det var av andra skäl jag föll för honom.

Som att det lät gulligt när han försökte uttala svenska ord och för att han gjorde mig lugn när jag stressade upp mig.

Vi försöker rättfärdiga våra oförklarliga känslor på det sättet, och därför tror vi att kärlek är något vi känner för att vi tycker om en person så hemskt mycket. Det är egentligen tvärtom.

Vi blir alltså kära i dem vi inte tycker om därför försöker vi också ändra på dem.

I en parrelation kommer en av parterna försöka ändra den andra mer än tvärtom. En förutsättning för att någon anstränger sig mer är att den andre anstränger sig mindre.

Kärlek kan därför aldrig vara jämlik. Bilden av lyckliga, dynamiska och romantiska kärleksrelationer där båda parter ger och tar lika mycket är alltså bara en illusion.

Illusionen upprätthålls så länge personerna är för blinda för att se den position de befinner sig i. Om man lyckas ändra sin partner tar kärleken slut.

Personen i fråga är ju då någon vi tycker om och kärleken finns därmed inte längre kvar.

Relationen kan också ta slut genom att den underlägsna inser sin position, en insikt som gör ont och därmed blir relationen omöjlig att stanna i.

Om du anser att du lever i en lycklig kärleksrelation protesterar du säkert nu.

Det är möjligt att vara kär i någon som är kär i en tillbaka. Det vet jag också. Den känslan är stor och magisk och känns så mycket att den går att ta på.

Såklart är den känslan inte en illusion. Kärlek som får en att gå genom halva stan i femton minusgrader mitt i natten, bara för att komma till någon annans säng, är inte en illusion.

Det är inte heller en illusion att gråta för att man saknar någon eller att inte kunna äta för att man tänker på någon så mycket.

Kärlek gör mycket med en. Men något den inte gör är att existera på samma villkor för de två drabbade. Det kan den inte göra.

Den här teorin förklarar varför vi inte blir kära i de vi tycker att vi borde bli kära i. Som den där kollegan som är klok och rolig och har fint hår och formulerar sig bra. Där finns inget vi behöver ändra.

Den förklarar också varför vi sällan bli intresserade av någon som är uppenbart intresserade av oss.

Vi kan härmed sluta leta efter den perfekta personen att bli kär i.

För den personen kommer du ju ändå aldrig att bli kär i. Och sluta hoppas på ett romantiskt förhållande på lika villkor.

För sådana finns inte. Kärlek är alltid ett maktutövande.