Tillsammans med andra svenskar firar jag idag den svenska nationaldagen från Ungern, med kryddat brännvin från Ikea och tal om Gustav Vasa. I en allt mer global värld har det blivit än viktigare med gemensamma traditioner för att hålla samman nationen. Sverige är oerhört rikt på seder och traditioner, historia och kultur. Det enda som saknas är viljan att hylla den under blågula förtecken, skriver Erik Almqvist.
Idag firar vi svenskar vad vi har kommit att betrakta som vår nations födelsedag. För egen del kommer jag i år fira i Ungern vilket inte ska bli en tradition, även om jag var föga imponerad av förra årets officiella firande på Skansen. Därför planerar jag att själv i eftermiddag säga några ord om det svenska folket och om Gustav Vasa som kröntes till Sveriges konung idag för 490 år sedan – varpå Sverige som nationalstat uppstod.
Svensk nubbe är redan inhandlad på Budapests IKEA, maten står andra svenskar för.
Det är glädjande att svenskarna under senare tid har börjat fira nationaldagen. I en allt mer global värld har det blivit än viktigare med gemensamma traditioner för att hålla samman nationen och därigenom samhället som sådant. Därför är det också viktigt att vi svenskar inte låter Sveriges etablissemang definiera nationaldagen.
Under förra årets officiella program på Skansen uttryckte sig Sveriges riksdags talman så här i sitt tal: ”Min övertygelse är att den starkaste utvecklingskraften skapas i samhällen med mångfald i idéer, kunskap, kulturer och bakgrund. Som i det moderna Sverige. Låt oss hylla detta Sverige.”.
Tycka vad man vill om mångfald av kulturer och bakgrunder (hur nu mångfalden i sig kan ha ett egenvärde). Men det är knappast för att hylla denna politiska åsikt, vars konsekvenser idag utgör ett hot mot sammanhållningen av den svenska nationen, som vi svenskar bör samlas och fira idag.
Tyvärr tycks talmannen ha stöd från många fler prominenta politiker och tyckare. En av Sveriges mest namnkunniga journalister har tidigare uttryckt att nationalsången bör skrivas om så att hyllandet av mångkulturen införs.
Den 20 augusti firar ungrarna den ungerska nationen i namnet av landsfadern, första konungen och ”grundaren” av nationalstaten – Sankt Stefan. Jag deltog själv i firandet förra året, och jag tror att Sverige har en del att lära av det. Från klockan åtta på morgonen och inpå morgontimmarna dagen därpå pågick det officiella programmet med folkkulturfestival, skördefest, matbodar med traditionella rätter, dansuppvisningar, folkdräktsparader, traditionellt bågskytte, forntidsteater och så vidare.
I en traditionell kristen procession bär man genom staden den kista i vilken Sankt Stefans hand ligger mumifierad. Dagen avslutas inpå småtimmarna med maffiga fyrverkerier och sång.
Många svenska proffstyckare i morgonsofforna skulle säga att det är skillnad. Sverige är ett ”modernt” land som blickar framåt, inte bakåt. Och vi har inte denna typ av traditioner, kultur och historia, så det vore osvenskt och konstlat att lägga till med det.
Detta stämmer inte. Sverige är oerhört rikt på seder och traditioner, historia och kultur. Det enda som saknas är viljan att levandegöra den, fira den och hylla den under blågula förtecken.
En delförklaring till vår kollektiva oförmåga att aktivt hylla och värna vår nation kan vara att svenskar under så många generationer har kunnat ta vår frihet mer eller mindre för given. Vi hedrar förvisso fortfarande Engelbrekt Engelbrektsson på en del håll i landet under Engelbrektsdagen. Men Engelbrektsupproret inträffade för 600 år sedan. Den tidens känsla av utsatthet är sedan länge glömd.
Här kan jag dra ännu en parallell till Ungern – som faktiskt har två nationaldagar till. Den 15 mars respektive 23 oktober firar ungrarna två historiska ungerska revolutioner emot utländska överhögheter i form av Habsburgare och Sovjetkommunister. Dessa revolutioner inträffade i mitten av 1800- respektive mitten av 1900-talet. Den senare slogs brutalt ner och friheten uppnåddes först för drygt 20 år sedan.
För egen del hoppas jag att vi svenskar kan lära oss värdet av vår nation och vår frihet genom sunt förnuft och en samtidsanalys av ett samhälle som i flera decennier har splittrats inifrån, samtidigt som demokratin outsourcas till Bryssel. Det vore olyckligt om även Sverige om 100 år ska behöva fira två nationaldagar till.
Så låt oss värna, vakta och fira Sverige. Låt oss idag fira det svenska folket, vår historia, våra seder och traditioner, vår kultur, vårt språk, vår natur, vår flagga, vår konung, vår forntid och vår framtid.
Grattis Sverige!