Jag heter Igor Kubát och jag kom till Sverige som flykting från kriget i Jugoslavien när jag var tre år.

Jag valde i mitten på september att ställa in min planerade jorden-runt-resa för att istället jobba som volontär för att hjälpa flyktingar vid Europas gränser.

Veckor av misär, besvikelse död och sorg har skapat minnen som jag aldrig någonsin kommer kunna glömma.

Just nu är jag på ön Lesbos i Grekland där jag befinner mig nu skrivandes i ett litet tält.

Det är hur barn lider som gör mest ont att se.

Jag träffade en pojke i Moria på Lesbos som hade fått tårgas på sig och kommit bort från sin familj.

Familjen stod i kön till lägret när polisen plötsligt öppnade grinden. Det ösregnade och folk var desperata för att komma in.

Trycket från folket bakifrån blev för hårt, folk ramlade på varandra och polisen använde därför tårgas för att förhindra att någon skulle bli söndertrampad.

Den lille pojken hade då kommit in i lägret medan hans familj hade blivit kvar utanför.

Jag pratade med polisen som sa att pojken fick välja mellan att stanna kvar och vänta på sin familj inne i lägret eller att med min hjälp gå ut och leta efter sina föräldrar med premissen att de i sådana ställa sig längst bak i den flera kilometer långa kön.

Jag hittade en tolk som översatte åt mig, men den lille pojken missförstod det och trodde att han var tvungen att välja mellan att stanna kvar i lägret eller åka tillbaka till Irak med sin familj.

Han började då gråta och jag såg att han inte riktigt kunde bestämma sig för vad han skulle göra.

När jag åkte upp till norra sidan av Lesbos dit de flesta av båtarna från Turkiet kommer så träffade jag på en av alla flyktingar som borde ha hjältestatus.

Jag fann Ali kraftlös på en strand en natt när jag var ute och höll utkik efter båtar. Han hade tillsammans med många andra trotsat det dåliga vädret och valt att ge sig ut på havet.

Vågorna gjorde att deras båt började ta in vatten och var på väg att sjunka.

Ali bestämde sig då tillsammans med fyra andra för att hoppa i vattnet för att på så sätt få vikten att minska och därmed rädda de övriga på båten.

Ali simmade två timmar mitt i natten innan han till slut hamnade på stranden där jag hittade honom sönderfrusen.

Dagen därpå sjönk en båt med 300 personer. Kustbevakningen kom till hamnen, där jag befann mig, med personer de tagit upp ur vattnet.

Elva utav dessa dog sedan framför ögonen på oss volontärer. De få (frivilliga) läkare som fanns på plats försökte återuppliva dem, men utan framgång.

Jag väntar i skrivande stund på att begravningsbilen ska hämta en man vi hittade i vattnet för några timmar sen.

Bara under denna dag är han nummer 22 som hittats i vattnet mellan Turkiet och Grekland nummer 3200-någonting som dött i år under sin flykt för försöka rädda sitt liv.

Förutom att dö på havet skördar också hypotermi många liv samtidigt som många andra blir ihjälskjutna av gränspolis eller dör i lastbilar då de blir smugglade.

När jag frågade Ali, som var nära på att drunkna, om han innan resans början visste vilka risker det innebar att sätta sig på båten över havet, svarade han:

”Självklart, men det finns inga andra val. I Syrien hade jag dött oavsett och livet i flyktinglägret i Turkiet är inget liv värt att leva.”

Dessa människor varav flest offer är barn dör eftersom Europas och världens ledare inte kan komma överens. De dör eftersom EU är handlingsförlamat.

Det jag undrar är vad vi har EU till om inte för att agera i en sådan här situation. Människor dör eftersom många regeringar anser att landsgränser är viktigare än människoliv.

Samtidigt som länder inte kan komma överens så har jag med egna ögon upplevt hur illa hjälporganisationerna har gjort det de ska. Hjälpa!

Innan jag kom till Lesbos hjälpte jag flyktingar i Ungern, Serbien och Kroatien. Dagen då Ungern stängde sin gräns mot Serbien åkte jag och sju andra svenska volontärer över gränsen.

Vi misstänkte att människor skulle fortsätta strömma mot gränsen. Tyvärr hade vi rätt. Tusentals människor var fast på den serbiska sidan utan någon som helst hjälp.

Ingen hjälporganisation fanns på plats. 15 min bort, i Röszke, fanns alla de stora hjälporganisationerna på plats.

Vi ringde, bönade och bad om hjälp. Det regnar, det finns inget skydd.

Bebisar ligger på gatan, den enda värmen var den från deras föräldrars iskalla kroppar. Vi avvaktar, kom beskedet.

Det var vi, runt 15 volontärer, som genom att muta polisen för att få över tält från den Ungerska sidan, byggde upp ett flyktingläger för 1.500 personer.

Vi rensade alla bensinmackar i norra Serbien på mat och vatten med egna pengar och donationer. Det är bara ett i raden av exempel där vi har räddat en situation som skulle ha slutat i katastrof utan vår hjälp.

Efter det har jag varit jag i Sid, Tovarnik, Opatovac, Bapska och Presevo. Gång på gång har jag mötts av desperation.

Folk kollapsar till höger och vänster av vätskebrist eller av slag och pepparsprej utdelade av poliser. Familjer splittras.

Man ställs ständigt inför svåra orimliga val. Ingen hjälporganisation eller annan sjukvård är på plats, sju personer är avsvimmade, vem kör vi till sjukhuset först?

Gång på gång har personerna från hjälporganisationerna upplevts som otrevliga och icke samarbetsvilliga.

De har ofta haft väldigt lite resurser och bett oss fristående volontärer att antingen köpa mat och vatten eller att dela ut deras saker om och när de väl haft några, eftersom att de inte haft tillräckligt med personal.

Hur kan det komma sig att det är fristående volontärer som får ta ansvaret? Hur mycket värre katastrofen hade varit utan oss på plats går inte ens att föreställa sig.

Där är det volontärerna jag mött som gett mig ett i alla fall litet hopp om mänskligheten.