När jag – och andra i min situation – ber människor att behandla oss som vanliga svenska medborgare innebär inte det per definition att vi känner oss diskriminerade, kränkta eller förbannade.
David Lindén skriver på SVT Opinion att rasismdiskussionen har blivit absurd och att de som känner sig utsatta behöver förbättra sin situation.
Han använder begrepp som ”rassar i varje gathörn” och påstår att det blivit en ”etablerad sanning att den som inte är blond och blåögd per definition måste känna sig diskriminerad och förbannad”.
När jag läste David Lindéns replik blev jag osäker på om han verkligen har sett mitt inlägg i debatten.
Kritisk som jag är öppnade jag videoklippet igen i syfte att försöka identifiera ord som ilska, frustration, förbannad och rasism. Inte en enda gång i videoklippets 83 sekunder används något av de orden.
Var får han allt detta från? undrade jag.
Jag respekterar hans poäng men delar inte hans uppfattning. Jag tycker att det är viktigare att lyssna på mina medmänniskor och deras problem i vardagen än att sopa problemen under mattan och hoppas på att de försvinner av sig själva om ingen tar notis om dem.
Det är orimligt att den som är utsatt för strukturell diskriminering ska vara den som ska försöka förbättra situationen. Att dagligen påminnas om att man inte tillhör normen, att om och om igen behöva bevisa sitt existensberättigande, är tröttsamt och tär på självkänslan.
David Lindén tipsar om att bruka generositetsprincipen. Han tycker alltid att det ”är lika roligt när frågeställaren blir positivt överraskad när jag på frågan om mitt ursprung svarar ”Nyköping” på bredaste sörmländska”.
Sådana reaktioner är fantastiska, men ganska ovanliga.
Är David Lindén lika generös, undrar jag, när han för tionde gången på en vecka får frågan om sitt ursprung och frågeställaren – stället för att bli positivt överraskad – granskar honom skeptiskt och undrar var han kommer från e g e n t l i g e n?
Istället för att fokusera på att människor känner sig exkluderade i samhället, och försöka förbättra situationen, så hakar David Lindén upp sig på att människor inte vill vara en anslagstavla för andras nyfikenhet. Som om det vore problemet.
Det är absolut inget fel att vara nyfiken, om man är det på rätt sätt.
Om det är viktigt för någon att veta så fråga istället var mina föräldrar har sina rötter än att fråga var jag kommer från e g e n t l i g e n. Om dina medmänniskor mår bättre av att du inte frågar om personens ursprung så är det en enkel sak för en vettig människa att tillmötesgå.
Att David Lindén lägger ner tid på att argumentera mot det och ha en åsikt om att någon är ”lättkränkt” är respektlöst.
Det finns ju dessutom, som han själv skriver, andra saker att lägga sin dyrbara tid på: ”Som att ”köa i tunnelbanan” eller tänka på att ”akta sig för halka när det är halt”.
