I debatten kring den pågående, globala fetmaepidemin söks förklaringen ofta i det som internationellt kallas ”food addiction” – ett ”matberoende” där vissa livsmedel och livsmedelsämnen tillskrivs samma beroendeframkallande egenskaper som droger.
Det bästa exemplet är sockret.
Englands högste medicinske ansvarige tjänsteman Dame Sally Davies hävdade i våras att forskare är nära att presentera bevis för att socker är beroendeframkallande – ett uttalande som eldat på den debatt som just nu pågår inom vetenskap, vård och politik, och där ”matmissbruket” och ”matberoende” förs fram som de viktigaste orsakerna till fetmaepidemin.
Men Davies är felinformerad. Vi har inom det EU-finansierade forskarnätverket Neurofast granskat samtliga vetenskapliga artiklar som publicerats i ämnet för att se om det finns ett vetenskapligt stöd för att människor kan drabbas av ”matberoende”.
Kartläggningen visar att det saknas vetenskapliga bevis som stödjer idén att särskilda livsmedel, ingredienser (socker), kombinationer av ingredienser eller tillsatser i våra livsmedel påverkar människans hjärna på ett sätt som leder till beroende.
Resultaten, som tagits fram av forskare från sju länder och som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Neuroscience & Biobehavioral Reviews, leder oss till slutsatsen att termer som ”matberoende” och ”matmissbruk” är missvisande, och därför bör överges.
I vår strävan att hitta rationella förklaringar till övervikt är det förstås lätt att skylla på maten. Och självklart: Viss typ av mat är mer tilltalande än andra, och många sorters livsmedel äter vi även när vi inte är hungriga. Det gäller inte minst de som är rika på socker och fett.
För en mindre riskgrupp kan förhållandet till mat utvecklas till ett överätande, som fortgår trots vetskapen om att det har allvarliga konsekvenser för hälsan och som därför kan likna ett beroende.
Men detta beteende/beroende orsakas inte av kemiska, beroendeframkallande substanser i vår mat. Beteendet orsakas av att vissa livsmedel har förmågan att stimulera hjärnans belöningsvägar – på samma sätt som belöningsvägarna stimuleras av andra naturliga beteenden, till exempel sex.
Eftersom det saknas vetenskapliga bevis för ett ”matmissbruk” baserat på vissa kemiska substanser i livsmedel bör vi i stället prata om ett ”ätberoende” – ett psykologiskt tvång till beteendemönster som inte drivs av kemiska substanser i maten, utan av de positiva känslor som hjärnans belöningsvägar förknippar med födointag.
Spelar det då någon roll vad vi kallar det? Är överviktiga och hälsovådligt feta människor hjälpta av att vilka ord vi använder? Tveklöst ja.
Termen ”matberoende” har använts sedan 1950-talet. Potentiellt har det påverkat inriktningen för både vilka behandlingar och förebyggande samhällsinsatser vi satsat på, vilket i sin tur ökar risken att kampen mot fetma förs i fel riktning.
När vi pratar om ”sockerberoende” och ”matmissbruk” framställs själva livsmedlet som boven, som om sockret vore en drog vi blivit beroende av. Genom att lansera termen ”ätberoende” kan samhällsdebatten och den vetenskapliga diskussionen flyttas från matens inneboende egenskaper, för att i stället fokusera på individens relation till ätandet.
Vad vi egentligen beskriver är en beteendestörning som på sikt bör kategoriseras i samma grupp som spelberoende. Dagens klassificeringssystem för psykiska sjukdomar tillåter inte en formell diagnos av ”ätberoende”, men en sådan skulle kunna av värde, även om mer forskning behövs för att utforma kriterierna för denna diagnos.
Det som sagts här fråntar inte livsmedelsindustrin dess ansvar.
För individer som lider av ”ätberoende” är det av enorm vikt att livsmedelsmiljön förbättras: Lättillgängligheten och den breda exponeringen av onyttiga, billiga livsmedel påverkar en person med ”ätberoende” på samma sätt som en spelberoende påverkas av att kliva in på ett casino.
För att hejda och motverka fetmaepidemin måste forskning, samhälle och näringsliv arbeta tillsammans och påverka livsmedelspolitiken på alla nivåer.
Spelandet är ett exempel på att det faktiskt går att genomföra: I kampen mot spelberoende har man tagit fram effektiva verktyg som individanpassad behandling, strategiskt förebyggande arbete, minskat antal spelställen, inskränkt reklam för spel och åldersgränser.
Det är alltså inte maten som gör oss beroende och feta. Det är hur vi äter den.