Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Jag har tröttnat på att betala för Lars Vilks polisskydd

LARS VILKS · Täppas Fogelberg om Lars Vilks:

Är det verkligen yttrandefrihet Lars Vilks slåss för? Som han smädar islam känns Vilks mest besatt av uppmärksamhet. När konstnären nu rest till en rasistkongress i USA har det gått för långt. Jag vill inte längre avlöna hans livvakter via min skattsedel. Dra in polisbevakningen och lägg ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – se det som ett konstprojekt, skriver Täppas Fogelberg.

En gång var Lars Vilks en rolig knasboll som retade kommunalgubbarna genom att utan byggnadslov uppföra ett torn av drivved på en strand.

Nu är han inte kul längre. Jag vet verkligen inte, trots att jag envist hyllar demokratins fördelar framför andra samhällssystem, om jag har lust att via min skattsedel avlöna de poliser som ständigt bevakar honom och som häckar i en husvagn vid Vilks boning – eller de Säpoanalytiker som bedömer hoten mot hans person.

Utan att ha en direkt tillgång till Lars Vilks hjärna misstänker jag att det egentligen inte är yttrandefrihet som han slåss för. Konstens och ordets frihet är inte hans primära mål.

Om han haft humor hade jag kunnat köpa det. Men när han med sådan torr vällust gärna rabblar upp omständigheterna kring sitt personskydd får jag istället intrycket av en djupt störd personlighet.

Karlen är mer narcissist än påven är katolik.

Ernst Billgren driver också sitt liv som ett konstprojekt. Skickligt och rätt harmlöst saluför han sig själv som konst hela vägen till banken. Lars Vilks innefattar allt och alla som kommenterat hans verk som delar av hans konstprojekt. Problemet är att han verkar ha något slags ambitioner som inte är ambitioner. Genom att skriva dessa rader blir jag en del av hans konstprojekt. Hur det känns?

Festligt som att ha trampat i en hundlort.

Föreställer mig honom ensam i sitt hem. Utrustad med en sax och tejp klipper han ut varje artikel och notis som handlar om honom själv. Fyller klippbok efter klippbok och behandlar sedan dessa luntor som de viktigaste bland alla urkunder. Jösses vilken liten rädd pojke som måtte sitta där inne någonstans.

Han borde räddas från sig själv innan han kostar oss ännu mer pengar.

Måttet på hans omättliga behov av bekräftelse och applåder är bottenlöst. När han reser till en rasistkongress i USA för att bli applåderad och klappad på axeln av crème de la crème bland västvärldens mest trångsynta och främlingsfientliga elit har det gått för långt.

Det finns PR-byråer som sysslar med uppmärksamhetsträngtan så varför ska Samhället, Vakterna och Medierna hjälpa honom med det? Låt honom betala allt ur egen ficka.

Lars Vilks får skylla sig själv. Att smäda en religion och dess utövare är rätt billigt, enkelt liksom. Bland denna religiösa skara finns personer lika korkade och humorlösa som konstnären själv. Dumskallar som retar sig på en annan dumskalle.

Jag försvarar allas rätt att fritt få uttrycka sin åsikt. Men om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop. Snälla. Glöm Lars Vilks.

Låter slutklämmen brutal? Inte då, den är en del av mitt eget konstprojekt.