En liten pojke tittar med glada och sorgfria ögon på mig från mediernas nätsidor. Han dog i en granatattack på Hisingen i måndags. Förra året dog en fyraårig flicka i en bilbomb i Torslanda.

Det brister i mig. De båda barnen är bara några av de oskyldiga offren för gängkrigens gränslösa metoder för krig och hämnd de senaste åren.

Jag kan som far, politiker och ordförande för den aktuella nämnden i Göteborg, Västra Hisingen, inte längre tolerera det som pågår.

Detta är inte längre en angelägenhet för bara de närmast sörjande.

Jag tänker på den lilla pojkens anhöriga, på de boende och på stadens medarbetare. De har rätt till, och får nu det stöd de behöver.

I Biskopsgården har vi alltsedan 2013 tillsammans med polis och alla goda krafter som finns arbetat med, och stundom fått ordning på, de återkommande konflikterna mellan olika gäng.

Men vi arbetar i uppförsbacke, jag är fast besluten om att vi tillsammans klarar av att se människors problem som politiska utmaningar möjliga att lösa. Detta är just nu den viktigaste politiska utmaningen vårt samhälle står inför.

Vi kan inte acceptera att ett enda oskyldigt barn till dödas.

Det yttersta ansvaret vilar på de modlösa individer som utför dessa vansinniga terrorhandlingar. Men risken för dem att åka fast är för liten. Vi behöver därför både diskutera straffsatser och tidiga insatser.

Det som vid första anblicken kan verka dyrt blir samhällsekonomiskt rimligt på sikt.

Det behövs såväl fler poliser, åklagare och domare, domstolar som lärare, vuxna förebilder, antirasister men också fler modiga politiker som vågar fatta de realpolitiska beslut som stunden kräver.

Situationens koppling till armod, utanförskap och segregation är tydlig. Vi har under våren diskuterat att ”svenska värderingar” behöver upprätthållas. Jag håller till viss del med.

Problemet med begreppet ”svenska värderingar ” är att det som upplevs som rätt för en individ inte alltid upplevs som rätt för en annan. Vi behöver nu istället prata om en gemensam värdegrund som vi alla kan ställa oss bakom.

Utan det förhållningssättet fragmenteras det svenska samhället uti.

Alla vi som är nya svenskar utmanas av att funktionellt anpassa oss till vårt nya land.

Det kräver att man skaffar sig ett flertal verktyg, anpassning till en ny kultur, till människor, till ett system och normer, även utryckt som helheten och dess delar.

I dag befinner vi oss i en ond cirkel. Istället för att se till att alla medborgare hittar denna gemensamma värdegrund byggd på demokrati och solidaritet har vi kommit att acceptera den tilltagande fragmentiseringen.

Under tiden äter såväl de kriminella som främlingsfientliga grupperingarna sakta upp vårt gemensamt uppbyggda samhälle.

De som tror på enkla lösningar på allehanda problem lyckas i praktisk politisk handling sällan lösa någonting alls. Det har vi sett på många håll där våldsromantik och främlingsfientlighet bitit sig fast.

Politiker och goda krafter behöver nu ta mod till sig, se sanningen i vitögat och våga ta varandra i hand för att med bestämdhet göra det som behövs.

På fråga efter fråga väntar det svenska folket på att få ta del av en politik där det handlar om att ansvar för Sverige som nation. Vårt land ser olika ut. Alla människor har inte exakt samma förutsättningar.

Det är viktigt att vi alla har förståelse för varandra, att vi håller ihop och att vi stödjer varandra i tider av prövning.

Den utveckling som vi ser idag sliter sönder Sverige och folk far illa. Den handfallenhet alla partier visar på grund av nu rådande parlamentariska situation måste ersättas med beslutsamhet.

Det är vår sak att visa att vi förtjänar svenska folkets förtroende att få göra det jobb som förväntas att politiken skall leverera.

Jag uppmanar därför min partikamrat tillika Sveriges statsminister Stefan Löfven att göra vad han kan för att få alla partiledare att lägga sina ideologiska skygglappar åt sidan så att vi tillsammans kan stoppa detta vansinne.

Jag tror att det går att skapa framtidstro och ett jämlikt samhälle.

Men utmaningarna är många. Våldet i våra utanförskapsområden måste mötas med stabila och långsiktiga åtgärder baserade på breda politiska uppgörelser, men också ett ansvarstagande som bottnar i att vi får ett bättre Sverige att leva i, för ALLA.

Sverige kan inte vänta. Förorterna kan inte vänta.