Efter ett terrordåd är behovet av moderation större än behovet av demagogi.
Opinionsbildare, nyhetsmedia och politiker har då ett ansvar att återupprätta en förlorad känsla av trygghet och tillit.
Dessvärre kan vissa debattörer inte besinna sin iver att gå Deash (även kallat IS) ärenden och underblåser den wahhabitiska sektens retorik om civilisationskrig. Deash predikar och närs av föreställningen att dess mujahedin förmår sparka undan de ruttna pålar varpå den dekadenta västerländska civilisationen vilar.
När affekterade svenska debattörer talar om Deash som ett veritabelt hot mot västerländsk civilisation så ger de Deash rätt i tron att denna kan hota västerlandets bestånd.
Skälen till att Deash omöjligt kan hota västerländsk civilisation är dock både tunga och övertygande.
Deash saknar för det första en stark förankring i den muslimska värld som den säger sig företräda. När PEW-institutet 2015 undersökte muslimers attityd till Deash var i genomsnitt under sju procent sympatiskt inställda medan drygt sjuttiotre procent var emot, resterande hade ingen uppfattning.
Med en så kraftig opposition och ett så svagt stöd i de muslimska kärnländerna saknar Deash förutsättningar att vara en enade kraft som kan leda ett civilisationskrig.
Tvärtom har Deash blivit indraget i krig med lokala muslimska grupperingar som motsätter sig dess välde.
Deash saknar för det andra resurser att hota västvärlden militärt. Organisationen har aldrig haft en fullskalig krigsmakt och dess tidiga framgångar inträffade under det maktvakuum som rådde i Syrien och Irak.
Vid en öppen militär konfontration med väst skulle vår överlägsna militärmakt rulla fram som en ångvält över Deash fästen.
Väst kan militärt förinta Deash som stat och besätta dess kärnområden. En fullskalig intervention skulle dock kosta långt fler människoliv än det relativa fåtal som terrorister förmår mörda (Exempelvis skördade Irakkriget över en halv miljon offer jämfört med de 314 som dödats av Deash terror i Europa sedan 2010).
Deash marginella ställning bland världens muslimer och dess avsaknad av militärmakt är också förklaringen till bruket av terror som vapen.
Terrorism är alltid den svagare partens maktmedel. Terrorn är alltså i sig ett svaghetstecken och den decentraliserade terror som Deash nu förlitar sig på visar tydligt att organisationen inte har kraft att själv orkestrera de terroraktioner den tar åt sig äran av.
Vi ser således, som i Orlando och Nice, att Deash letar efter martyrer bland psykiskt instabila personer med en dubiös koppling till islam. I Nice en fläskköttsätande och alkoholdrickande hustrumisshandlare som varken bad eller gick i moskéer.
När Deash tvingas skänka en martyrkronan till en sådan person skaver det även i de egna leden.
Bruket av terror mot civila är det tredje skälet till att Deash omöjligt kan hota västvärlden.
Forskning visar entydigt att terrorism som metod är fruktlös när den riktas mot civila mål i främmande länder. Det finns därför ingen anledning att tro att Deash kan realisera sina mål genom planlöst mördande.
Tvärtom har varje ny terroraktion föranlett förnyade militära och polisiära insatser.
Naturligtvis förtar inte Deash säkra undergång sorgen för dem som drabbas av dess vansinnesdåd men vi hedrar inte de oskyldiga offren genom att porträttera dem som offer i en pågående kamp mellan civilisationer.
Att tala om offer i en kamp förutsätter att motparten har en reell möjlighet att vinna. Deash har varit dödfödd som idé från sin första dag och kommer att förbli så till sin sista.
Den insikten förtar inte offrens värdighet men framställer deras död som fullständigt gagnlös och därmed som så mycket mer tragisk.
Att tala om terrorns offer som offer i en kulturkamp är att ge förövarna rätt i tron att deras dåd främjade en sak när det i realiteten aldrig funnits någon sak som kunnat främjas genom deras illdåd.