Genomtänkt. Förberedd. Uppriktigt besjälad. Självsäker. Taggad. Det är ord som används för att beskriva Miljöpartiets Gustav Fridolin i ett idolporträtt, förlåt, valrörelsereportage i Expressen.
Journalistkårens smörande för och icke-granskande av Miljöpartiet irriterar många människor, men särskilt oss som inte känner igen oss i partiets och journalisternas definition av liberalism.
Själv suckar jag djupt när ”liberalism” tolkas som att man måste vara för fri invandring och nationalstatens utplåning, att man måste inskränka yttrandefriheten och att man måste kvotera och indoktrinera fram det goda samhället.
Om det är ”liberalism” att politiker ska skapa en ny sorts människa och en ”ny skön värld” à la Huxley, ja, då är jag inte liberal utan konservativ.
För mig är Miljöpartiets politik, samt den svenska journalistkårens vägran att kritiskt granska MP, starka symboler för denna perverterade ”liberalism”.
2012 visade forskaren Kent Asp att Miljöpartiet är gravt överrepresenterat när man jämför journalistkårens partisympatier med allmänhetens. 41 procent av journalisterna tyckte bäst om (MP). På public service-företagen SVT och Sverige Radio var andelarna 52 respektive 54 procent.
Asps kommentar var att bevakningen av Miljöpartiet kan beskrivas med orden ”fredad zon” eller ”gräddfil”.
TNS Sifo visade nyligen att Miljöpartiet var det enda riksdagsparti som inte hade en enda negativ nyhet.
När medierna kritiseras för att gynna Miljöpartiet brukar reaktionerna vara högdraget kränkta. Mats Svegfors, då vd på Sveriges Radio, anklagade Kent Asp för att dra ”yviga och fördomsbemängda slutsatser”.
Men när Gustav Fridolin i Expressen ger kostsamma vallöften till studenter kommer han löjligt lätt undan frågan om finansiering. ”Det är ingen hemlighet att vi är beredda att höja skatterna med ett par hundralappar för de som tjänar över 40 000 i månaden”, säger Fridolin.
Just den skattehöjningen presenterades på DN Debatt. Fast då skulle den gå till att höja lärarlönerna samt att anställa 10 000 nya lärare och förskollärare. De andra partiledarna skulle få följdfrågor om de försökte återvinna en skattehöjning på det sättet. Recycling är faktiskt inte alltid rätt.
Journalisternas favorisering av Miljöpartiet yttrar sig enligt mig på fem sätt:
• MP-politiker slipper kritiska frågor, som i Expressenfallet ovan. När Centerpartiet i sitt utkast till idéprogram tog efter MP:s livsstilsliberala linje, med förslag om fri invandring, månggifte och avskaffad skolplikt, ställde journalisterna kritiska frågor. Det sker inte när MP lägger liknande förslag.
• MP-politiken granskas inte. Just nu kampanjar Gustav Fridolin för att bli utbildningsminister i en rödgrön regering. Som gammal skolreporter undrar jag varför ingen granskar skillnaderna mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
S har sedan valförlusten 2006 målmedvetet ändrat sin skolpolitik: tvättat bort mycket flum och återfunnit värden som kunskap och ordning.
Miljöpartiet betonar sådant som Socialdemokraterna stod för 2004: elevinflytande, betygskritik, eget kunskapssökande. Trots konflikten sker ingen granskning.
• MP-politiker får ibland kommentera frågor som om de vore oberoende experter och inte politiker som söker väljare.
• MP skyddas när politiker hamnar i skandaler. Medierna skyddar inte bara personens identitet utan också partitillhörigheten.
Det senaste året har en kommunpolitiker från MP dömts för sexköp, och en annan för narkotikabrott i samband med en tragisk dödsolycka.
Lokalmedierna utelämnade att det rörde sig om politiker från just Miljöpartiet. Den som ville veta partitillhörighet fick söka sig till sajter som Avpixlat eller Flashback.
• MP har ingen ledarsida, men det kompenseras av att båda blocken vill samarbeta med partiet. Både röda och blå ledarsidor försöker skriva fram ett Miljöpartiet som passar den ”egna” sidan. Därför är granskningen på ledarplats lika bristfällig som på nyhetsplats.
Svenskarnas förtroende för journalister är lågt. Tidningsbranschen är i kris. Om journalistkåren vill vinna tillbaka förtroendet och med trovärdighet hänvisa till det demokratiska granskningsuppdraget, så måste man börja behandla Miljöpartiet som vilket parti som helst.
Det är okej att vara journalist och miljöpartist.
Men det är inte okej att som journalist låta jobbet färgas av att man själv och många av kollegorna är miljöpartister.