I år heter SVT:s julkalender “Piratskattens hemlighet” och har fått rejält med kritik redan innan sändningsstart. Bristen på snö och tomtar gör att den inte är så julig som vissa önskar. Andra anmärker på de vuxna skådespelarna och nä, de imponerade inte så stort i första avsnittet. Men det finns något annat där som stör ännu mer.
I första avsnittet får vi se hur familjen, som handlingen kretsar runt, gör något som tycks bli mer och mer populärt: de flyr landet. De struntar i allt vad snöslask och isgator heter och drar till en solig sandstrand i stället. Toppenmysigt!
Tur för dem att de har råd. För den som inte har råd lär det snarare kännas som en stor fet pik. För just det här med resande och solsemestrar har blivit nåt slags gigantisk grej i Sverige.
Vilken tidning man än slår upp så hittar man “Vinterns bästa restips”. Att fly vintern är snart inget undantag längre, snart är det konstigt att INTE göra det. Vad händer då med alla som inte kan?
Och det är just det som gnagde när första avsnittet av julkalendern sändes: sätter det här ännu mer press på de barnfamiljer som ännu inte haft råd att betala för en utlandsresa?
Julkalendern kommer, kanske inte ensam men i kombination med annat, leda till ångestfyllda föräldrar som känner sig skyldiga att snåla in så att två veckor i Thailand blir en möjlighet.
Det finns många som tillhör grupper i samhället som aldrig kunnat göra den där resan, varken över jul eller någon annan gång på året. Att tillhöra en grupp som inte fått mer pengar i och med jobbskatteavdragen gör att två veckor i Thailand känns extremt långt borta.
Anledningen till att jag tänker mycket på det här är för att jag alltid varit en av de som inte kan. Arbetarfamilj och många syskon var liksom inte helt kompatibelt med utlandssemester. Vi hade en sommarstuga, vilket var nog så lyxigt så jag ska väl inte klaga, kommer någon säga. Men handlar det verkligen om att klaga?
Självfallet är det här en klassfråga, ingenting annat. Medelklassen som fått mer och mer och mer kvar i plånboken tack vare det ena jobbskatteavdraget efter det andra behöver kanske inte oroa sig i så stor utsträckning över var vintersemester ska tillbringas.
Men för de som finns längs ner på samhällets ekonomiska stege är inte vardagen lika guldkantad. Hur känns det för de som är sjuka, arbetslösa, pensionärer...?
Det har blivit en grej att ta varje tillfälle i akt att basunera ut att en riktig familj, en bra familj, åker utomlands minst en gång per år. Det är så normalt nu, att till och med årets julkalender handlar om det.
Tillhör man den del av befolkningen som inte reser utomlands, då möts man av höjda ögonbryn. Det är faktiskt helt sant och blev så tydligt när jag skulle resa till Åbo.
Tredje gången utomlands för mig och jag var minst sagt upprymd. Reaktionerna var skratt och oförstående, för nog måste jag väl skämta när jag säger att jag inte reser någonstans varje år. Att jag aldrig varit på charter. Aldrig varit utanför Europa.
Att resa ser många som utvecklande och en erfarenhet som berikar livet. För andra är det bara skönt att slippa det svenska klimatet. Bra så. Men när det börjar likna mer ett tvång, när det ses som avvikande, onormalt och ibland till och med som ett tecken på dåligt föräldraskap, då är det inte något positivt längre. Då är det skadligt.
Det är svårt att inte känna en stor ömhet för de barn som kollar på Piratskattens hemlighet med insikten att det är så nära utomlands de själva kommer. De är många, och de glöms alldeles för ofta bort när diskussionen handlar om NÄR utlandsresan ska ske, i stället för OM.
Julkalendern borde vara ett juligt nöje för alla barn. Den borde inte bidra till att klasskillnader blir ännu tydligare för barnen som följer den. Nästa års kalender får även den gärna vara utan tomtar och snö, men något som aldrig borde få saknas är ett klassperspektiv och en respekt för allas olika förutsättningar.