Det är dystert att inte fler kan se Damlandslagets OS-fotbollsfinal i kväll.
Idrotten fyller en viktig roll som sammanförande kraft och det är positivt att det nu lyfts fram i debatten om sändningsrättigheterna.
Men om det här är den stora fighten för tillgängligheten till idrott så är vi illa ute.
Att fäktas för TV-sändingar är på många sätt opportunistiskt – det stora hotet mot idrotten som samhällskraft är inte att få kan se OS, utan att allt färre har råd att idrotta överhuvudtaget.
Om vi i framtiden vill glädjas och stärkas av svenska olympier – som dessutom inte bara har medelklassbakgrund – måste vi prata om annat än TV-rättigheter.
När OS är slut återgår idrottsrörelsen till en vardag där lagen försvinner och föreningarna blir färre. En stor anledning är att det blivit allt dyrare att idrotta.
Riksidrottsförbundets senaste kostnadsundersökning (2009) visar till exempel att mediankostnaden per säsong för en 14-årig idrottare är 19 530 kronor för hockey, 15 500 för simning, 13 290 för ridsport och 9250 för friidrott.
Utifrån de siffrorna känns det nästan som en undanflykt att prata om Viasat som ett hot mot idrottens sammanlänkande kraft.
Debatten kring OS borde snarare behandla det faktum att det kostar tusentals kronor per säsong för någon som vill satsa på simning istället för att fastna i diskussioner om hur många som kan se Sarah Sjöström i direktsändning klockan 04.00 en tisdagnatt.
I den bästa av världar hade fler kunnat se Damlandslagets finalbedrift i OS-fotbollen.
Men det är viktigare att vi pratar om varför endast 20 procent av idrottens totala resurser läggs på tjejer (siffror från Idrottsekonomiskt centrum).
Idrottsrörelsen har spelat en central roll i att forma det sociala kapital som lagt grunden till den svenska samhällstilliten. Genom träningar, cuper, läger och seriespel möts idrottare från olika områden och bakgrunder.
När rörelsen nu börjar stanna av måste vi ställa frågor om vad samhället kan göra för att stötta och stärka? Och vem som har huvudansvaret? Det är inte enkla frågor.
Idrotten är en ovärderlig kraft för civilsamhället men är samtidigt också ett särintresse.
För att exemplifiera behöver superettalaget Dalkurd en ny arena i Borlänge för att kunna fortsätta sin jakt på en plats i Allsvenskan.
Men kommunen är redan en av landets mest belånade per invånare och nu har Dalkurd fått nog och vill flytta till en annan stad.
Samtidigt som det är en väldigt viktig förening för Borlänge måste väl vård och skolor prioriteras först?
På samma sätt har SVT ansvar för en mycket större public service-verksamhet än bara idrottsevenemang och kan inte buda på alla rättigheter.
Det kommer behövas innovativa och ambitiösa samverkanslösningar mellan föreningar, stat, kommuner och näringsliv för att stoppa idrottsrörelsens borttynande.
Kanske kan Viasat ta första steget och lägga ut fotbollsfinalen ikväll för gratisströmning på webben (som enskilt evenemang)?
Då kanske vi kan komma loss och flytta debattens fokus dit det behövs som mest.
