KG Hammar använder i en debattartikel på SVT Opinion stora ord för att få fram sin syn om Dag Hammarskjölds död i Ndola 1961.
Men trots beskyllningar om ”förfalskad bevisföring” och ”syfte att dölja sanningen” så kvarstår att det inte finns några bevis för att Hammarskjölds död orsakades av något annat än en tragisk flygolycka.
Hammars egen haveriutredare konstaterar att allt talar för att kraschen orsakades av pilotfel.
Sverige borde nu ta tillfället i akt att i FN begära en helt ny flygteknisk utredning, som med dagens teknik och synsätt på nytt värderar alla tidigare fakta från den ursprungliga rhodesiska utredningen, den rhodesiska juristkommissionen, FN:s utredning från 1962, det svenska flygbolaget Transairs egna fakta, uppgifter från statspolisens observatör Otto Danielsson, samt ambassadör Bengt Rösiös utredning från 1992. (Här finns flera av undersökningarna samlade).
Då skulle man kunna nå ett slut på spekulationer och osäkerhet som i över 50 år har cirkulerat kring denna en av världens mest omskriva flygkrascher.
Den internationella juristkommission presenterade förra hösten en mycket märklig utredning – närmast ett beställningsarbete initierat av ett antal debattörer, däribland KG Hammar, som bestämt sig i förväg för att Hammarskjöld blev mördad.
Jag vill påstå att denna kommission presenterade en falsk bild utan lögner.
Ett exempel är den självklart väsentliga frågan om kraschen orsakades av vad som på flygarspråk kallas för CFIT – controlled flight into terrain, där piloter utan något fel på planet flugit ner i marken.
De av juristkommissionen anlitade flygexperterna – den svenske haveriutredaren Sven Hammarberg och professorn John Hansman vid Massachusetts Institute of Technology – förklarar att ”alla objektiva fakta pekar på en CFIT”.
Hammarberg och Hansman påpekar att planet inte exploderat i luften utan istället gått ner bland träden i en helt normal vinkel. Kraschgatan och vrakets läge på marken pekar enligt dessa experter entydigt på en CFIT:
”Jag skulle bli förvånad om någon annan haveriutredare, som går igenom fakta idag, skulle komma fram till en annorlunda slutsats”, skriver kommissionens utredare Sven Hammarberg.
Det är fullt möjligt att den svenske flygkaptenen Per-Erik Hallonqvist på Hammarskjölds DC 6:a ”Albertina” valt en alternativ inflygning på 5 000 fot över havet, 300 meter över flygplatsen, i stället för de normala 6 000 fot.
Den första rhodesiska haverikommissionen lät några veckor efter kraschen en annan DC 6:a vid samma tid på kvällen flyga ett landningsvarv just där ett antal vittnen sett Hammarskjölds plan.
Praktiskt taget samtliga vittnen säger att testplanet, som flög in på normala 6 000 fot, låg betydligt högre än Albertina gjorde under olyckskvällen. Detta skulle ha fört planet ut över ett mörkt och delvis kuperat landskap med en marginal på bara 200 meter över höjderna.
I mörker är det en liten marginal som en sjunkande DC 6:a passerar på bara två minuter.
Att hävda att 'Hammarskjölds plan blev nedskjutet' är enkelt och skapar rubriker i medier som i de flesta fall saknar kunskap om hur en sådan nedskjutning skulle ha gått till.
Men även om ett annat plan skulle ha angripit Hammarskjölds DC 6:a så skulle det ha funnits sådana spår på vraket.
Faktum kvarstår att det inte gjorde det.