Debatten om narkotika har blivit en arena för politiska ideologier och populister, där kunskap och erfarenhet väger lätt. För oss aktiva i SBF och för våra kamrater är sällan politisk ideologi prioriterat, eller vilka signaler politiker vill sända. Att skrivas ut på grund av ett återfall kan vara en dödsdom. Vården måste tåla människor som inte kan leva upp till signalpolitiska normer, det gäller ju alla andra patientgrupper, skriver Berne Stålenkrantz, ordförande i Svenska brukarföreningen.
Det går ju verkligen att undra över vad det är som är bra med den förda narkotikapolitiken när det nu kan konstateras att de narkotikarelaterade dödsfallen ökat i en sådan chockartad omfattning. Vad är det som inte fungerar?
I stort sett allt som handlar om narkotika och bruk har blivit en debattarena för politiska ideologer och populister. Eftersom det till stora delar blivit en ideologisk debatt, där kunskap och erfarenhet väger lätt, är att det lätt att dra slutsatsen att antingen är allt dåligt eller mycket bra – och oavsett ståndpunkt beror det på att vi har en restriktiv narkotikapolitik. Det beror ju på ur vilket perspektiv man utgår från.
Tyvärr är det svårt att känna igen sig i den narkotikapolitiska debatten. För oss aktiva i SBF och för våra kamrater är sällan politisk ideologi prioriterat, eller vilka signaler politiker vill sända, verkligheten är naturligtvis mer mångfacetterad och komplicerad än så.
Även om den narkotikarelaterade dödligheten fortfarande är både hög och onödig om och när man kan påstå att den är åtgärdbar (rena sprutor minskar t ex smittor och infektioner, säkra injektioner minskar överdoser) måste vi ändå peka på de åtgärder som finns. För att förstå vad det är som inte fungerar och göras bättre.
Ett sådant exempel är den stadigt växande substitutionsvården som allt mer tillgängliggörs för opiatberoende. Idag finns mer 4 000 patienter som har substitutionsbehandling. En uppskattning tyder på att det kan finnas mellan ungefär 10 000 och 13 000 individer som injicerar opiater, det betyder att mellan 30-40 % av dem har fått hjälp. Det är en skadereduceringsåtgärd vars effekt mer än någon annan räddar människor från en för tidig död, kriminalitet, sjukdomar och lidande. Vi vet det, lever det, och forskningen håller med oss.
Det är uppenbarligen långt ifrån tillräckligt. Substitutionsbehandling, hur framgångsrik den än är, hjälper ju inte mot andra slags beroenden. Lika många till antas injicera amfetamin men har ingen lika effektiv behandlingsmetod, därtill kommer andra problematiska drogberoenden. Och även bland opiatbrukare finns inte en oansenligmängd människor som är beroende av fler preparat. För dessa grupper står vården i stora delar handfallet.
Det finns mycket att förbättra inom vården och här finns en del svar om vad det är som är fel generellt. SBF kan peka på en rad konkreta problem och lösningar. Ofrivilliga utskrivningar på grund av återfall eller så kallat blandmissbruk är ett problem vars lösning är att som minsta krav införa konsekvensutredningar innan något sådant ens kan verkställas. Att skrivas ut kan vara en dödsdom.
Vården måste tåla människor som inte kan leva upp till signalpolitiska normer, det gäller ju alla andra patientgrupper. Men regelverket som vården måste förhålla sig till bygger på en samhällsnorm som under många år vägletts av signalpolitik som sätter drogfrihet som det högsta goda. Det skapar stigman och utanförskap, en syn på ”knarkaren”, där återfall blir tecken på att vara en ”dålig människa”. Det blir lätt att bortse från att patienter inom beroendevården har individuella behov och problem.
Ett annat vidhängande problem som pockar på uppmärksamhet är att dessa patienter har mycket lågt förtroende för sina vårdgivare och vågar inte berätta om återfall (från SBF:s studie ”357 brukare om substitutionsbehandling”) – vilket är en konsekvens av signalerna och hur reglerna utformas.
Denna stigmatisering drabbar inte bara ”tunga missbrukare”, utan det drabbar alla på endera vis, signalerna är nu så normgivande att i stort sett alla som upptäcks ha använt illegala droger också stigmatiseras och kan få det mycket svårt.
Debatten måste nyanseras och röra sig bortom dessa ideologiska förenklingar och kliva ut i verkligheten.