Uppdrag granskning fortsätter att medvetet misstolka vad Feministiskt initiativ står för. Unkna värderingar som sprids från svenska moskéer ska självklart bekämpas. Men vi ska göra det på ett sätt som inte kan utnyttjas av islamofobiska krafter som inget hellre vill än att stänga landets gränser. Den här frågan rör alla i samhället – oavsett kön, religion eller etnicitet, skriver Gudrun Schyman och Julia Bahner (Fi) i en replik.
Varför skulle vi vägra diskutera förlegad kvinnosyn i några av Sveriges mest inflytelserika moskéer? frågar sig Uppdrag gransknings Nadja Yllner, Nils Hanson, Sanna Klinghoffer och Lisa Jarenskog på SVT Debatt den 2 februari. I samma anda frågar Bahareh Andersson på Newsmill varför vita feminister sviker de muslimska kvinnorna, medan Virpi Hellmark och Sara Mohammad på samma sida går ännu längre och säger att Fi försvarar islamister.
Frågan UG-redaktionen ställer sig i sin artikel är hur ”Feministiskt initiativ ska kunna stödja detta gryende motstånd mot konservativa tolkningstraditioner, om de inte ens vill prata om att tolkningstraditionerna finns?” På samma sätt som i reportaget gör redaktörerna medvetna misstolkningar av våra ståndpunkter.
I Feministiskt initiativ vet vi nämligen mycket väl att många kvinnor känner sig svikna av svenska politiker för att de inte för deras talan. Det är just avsaknaden av politiskt tryck i frågor som rör kvinnors mänskliga rättigheter som gjorde att Fi en gång i tiden bildades.
Vi är helt överens med Uppdrag granskning om att den patriarkala kvinnosynen, varhelst den visar sig, är ett reellt problem – och att det är viktigt att mekanismerna bakom den både granskas och åtgärdas med adekvata insatser. Men det är också viktigt att ansvar utkrävs där ansvaret finns.
Det blir därför minst sagt märkligt att det politiska ansvaret i det här fallet ligger hos Feministiskt initiativ. Eller? Vi är det enda parti som intervjuas och utkrävs ansvar i reportaget – men vi är också det enda parti som inte sitter i riksdagen.
”En av grundpelarna i de mänskliga rättigheterna är rätten att bestämma över sin egen kropp”, skriver UG:s journalister och fortsätter: ”Om alla religiösa samfunds budskap var att denna rättighet också gäller kvinnan, skulle det få stor betydelse även i kampen mot hedersförtrycket.”
Ja, självklart! Men även om alla religiösa samfund upphörde så skulle inte mäns maktutövning gentemot kvinnor automatiskt försvinna. Föreställningen om det manliga könets överhöghet finns även utanför de religiösa samfunden.
Det vi ser, och har sett historiskt, är att det patriarkala tänkandet med åtföljande handlingar finner sig väl tillrätta och stärks både av religiös och politisk fundamentalism. Extremhöger, religiös fundamentalism och värdekonservatism går hand i hand i förtrycket av kvinnor.
Vi ser det i Sverige, vi ser det i Europa och vi ser det i världen.
När UG-redaktionen skriver att Feministiskt initiativ inte anser att detta är en kvinnofråga eller en religionsfråga så har de helt rätt. Vi menar på fullaste allvar att detta är en fråga för hela samhället. För alla kvinnor och män, oavsett religion och etnicitet. Vi vägrar att reducera det patriarkala våldet – våld i namn av heder, mäns våld mot kvinnor, och så vidare – till en kvinnofråga. Det är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.
Visst ska vi prata om vad som döljs bakom de religiösa riterna. Men det kan inte hindra oss från att sätta in saker i sitt sammanhang. Det är inte detsamma som att vara tyst – och det är definitivt inte detsamma som att försvara förtrycket, som Virpi Hellmark och Sara Mohammad skriver. Det är att våga se komplexiteten i frågan och att försöka diskutera ursprungsproblemet, istället för endast symptomen.
Vi är helt överens om att de unkna värderingar som sprids från några av Sveriges mest inflytelserika moskéer ska bekämpas. Men vi ska göra det på ett sätt som inte kan utnyttjas av de islamofobiska och nationalistiska krafter som inget hellre vill än att vi ska stänga landets gränser.
Insikten om att våld i namn av heder, försvarad och förkunnad av religiösa uttolkare, inte är en isolerad företeelse utan hänger samman med patriarkalt tänkande på flera håll i samhället, är inte detsamma som att ”vita feminister struntar i muslimska kvinnor”.
Det vi sa i reportaget var att Fi behöver hjälp av de berörda kvinnorna att arbeta vidare med frågan, för att just undvika att vita människor tar sig tolkningsföreträde för icke-vitas livsvillkor. Det innebär att respektera våra olikheter och kunskaper och utifrån det tillsammans arbeta för alla kvinnors mänskliga rättigheter. Vi är de första att beklaga att debatten än en gång fastnar i definitioner.