– Du är gravid… igen, log barnmorskan. 

Och jag gapade där jag satt med en sju månader gammal liten knodd på armen. Jag helammade ju och det var drygt ett halvår sedan min pojke föddes i ett helvitt förlossningsrum på Mölndals sjukhus.

Den kvällen hade vi haft födelsedagskalas och käkat väldigt mycket tårta jag började må illa och sen hamnade vi på förlossningen. Jag var överlycklig och stolt, öppen hela fem centimeter och bara den med förlossningsdetaljer som hobby fattar hur stolt jag var. 

Nu skulle bebisen komma. Men det började göra ont nu. Rätt så rejält ont. Det är heeeelt naturligt förklarade barnmorskan och försökte med milt våld få mig att ligga ner i sängen och vila men jag ville inte vila, jag ville ha ryggmärgsbedövning och jag ville ha den nu.

Men narkosläkaren var upptagen så jag skulle få vänta lite till.

Jag gick ut i korridoren och jag var fortfarande inte ett dugg inställd på vila, jag var tvärtom pigg, hela min kropp pulserade av förväntningar och adrenalin men jag hade fruktansvärt ont. En vass och helvidrig smärta som skrämde skiten ur mig.

Nu får väl ändå narkosläkaren komma. Var är hon, varför kommer hon inte?

Det är bättre för barnet om du inte tar bedövning förklarade den blida barnmorskan. Det är bättre för mig om jag får en bedövning vrålar jag. Jag tänkte inte på barnet, jag tänkte på mig själv.

Och det var även det jag gjorde där igen där jag satt med min pojke på armen och barnmorskan sa; du är gravid igen. Jag tänkte på mig själv.

Hur fasen skulle detta gå? Jag hade nu ett drygt halvår att förbereda mig för den ultimata förlossningsrevanschen och välviljan från omgivningen var monumental.

Andra gången blir det mycket lättare berättade olika kvinnor i min omgivning. Kvinnor på mödravårdscentralen på lekplatsen på arbetsplatsen.

Med sammanbitna munnar nickade kvinnokören unisont att jodå seru så blir det. Och jag log och ville så förtvivlat gärna få tillhöra den där gruppen av kvinns som födde utan ett pip och sen reste sig och åkte hem innan underlivet knappt hunnit sluta sig.

Nästa gång kommer det gå lättare, det måste det.  Ingen kateter i fem dagar och inga stickiga stygn efter klippet och nästa gång åker jag garanterat hem inom tre timmar. 

Jag ville så gärna få berätta om en förlossning som gick snabbt och utan smärtlindring. En nedärvd kvinnoheder slog klorna i mig, en norm kring födandet som måste brytas men jag gjorde det inte.

Många år, en ångestladdad vaginal förlossning och två fina kejsarsnitt senare är jag ledsen över skammen jag la på mig själv, att jag inte vågade stå för min rädsla och ifrågasätta normerna kring födandet.

Att erkänna rädsla är så pass oattraktivt i vårt samhälle så i flera år ljög jag om mina kejsarsnitt men nu är det slut med den saken, dessutom drack jag vin när jag ammade, så nu fick jag sagt det också.

Och så en sak till: jag har aldrig behövt kämpa för mina snitt, som många av mina medsystrar.

Därför landstingspolitiker och folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström, nu kräver jag att det tillsätts en arbetsgrupp som verkar för att implementera kejsarsnitt som en naturlig del av sjukvården.

Vi kvinnor ska inte behöva skämmas, och inte heller be på våra knän för något som idag borde vara en självklarhet.