GENUSVETENSKAP ”Vi i den akademiska delen av miljörörelsen…” Så inledde en forskare på Stockholms universitet en mening, när jag var inbjuden att diskutera hållbarhet för några år sedan. Han tvekade inte att peka ut sin vetenskapliga institution som en del av en politisk och ideologisk rörelse. Inte heller reflekterade han över problematiken med (påstått) vetenskapliga institutioner som primärt söker belägg för på förhand givna slutsatser. Frågan är om ämnet genusvetenskap och den forskning och undervisning som bedrivs på landets universitet lider av samma problem. Det skriver författaren Fredrik Segerfeldt.
”Vi i den akademiska delen av miljörörelsen…” Så inledde en forskare på Stockholms universitet en mening, när jag var inbjuden att diskutera hållbarhet för några år sedan. Han tvekade inte en sekund att peka ut sin vetenskapliga institution som en del av en politisk och ideologisk rörelse. Och trots sitt yrke verkade han inte ha reflekterat över att det kan vara problematiskt med (påstått) vetenskapliga institutioner som inte primärt söker sanning och kunskap, utan som söker belägg för på förhand givna slutsatser.
Frågan är om ämnet genusvetenskap och den forskning och undervisning som bedrivs på landets universitet lider av samma problem. En snabb anblick ger vid handen att integrationen mellan de akademiska och de politiska delarna av den radikalfeministiska rörelsen verkar vara minst lika stor som inom miljörörelsen. Men man ska inte dra för snabba slutsatser. Det är såväl lätt som fördomsfullt att som medelålders, vit medelklassman förkasta en hel akademisk disciplin, bara för att man känner ideologiskt främlingskap inför den. Så bör man inte agera, som hederlig intellektuell.
Men så läste jag skribenten och genusvetaren Jonas Lindkvist, som i ett blogginlägg som bemöter kritik mot den akademiska feminismen rakt ut skriver att ”genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld”.
Det akademiska arbetet går alltså inte ut på att undersöka om vi lever i en könsdiskriminerande värld, att hitta gränsen mellan natur och kultur eller att identifiera vilka av skillnaderna mellan man och kvinna som är biologiskt betingande och vilka som är socialt eller kulturellt betingade. I stället syftar denna ”vetenskap” till att belägga en på förhand ideologisk och politiskt skapad tes. Det blir en upp- och nedvänd vetenskap, där svaret är givet från början. Dessutom har ämnet fått energi och resurser av statliga påbud. Politikerna har velat ha forskning som ger dem skäl att gripa in i människors liv. Resultatet blir forskar-Jeopardy: Jag har svaret, men vad är frågan?
Många inom vänstern har klagat på att nationalekonomin som vetenskaplig disciplin skulle lida av högervridning. Förre LO-ekonomen med mera Villy Bergström menade exempelvis att en doktorstitel i nationalekonomi är som en examen i liberalism. Bergströms missnöje med sin utbildning beror dock nog mer på att forskningen oftast visar att ekonomisk frihet fungerar bättre än socialism, än på att ämnet skulle vara ideologiserat. För om nationalekonomin var som genusvetenskapen skulle syftet vara att ”samla bevis och fakta för att lägre skatter och en mindre stat ger högre tillväxt och större lycka.”
Om en nationalekonomisk institution på ett av våra universitet definierade sitt uppdrag på det sättet skulle det bli ett himla liv. Frågan är varför det verkar vara helt ok när genusvetarna beter sig så. Vi ska inte ha forskningsdiscipliner som är del av några politiska rörelser. Forskare ska söka sanning och kunskap, inte systematiskt söka belägg för på förhand givna ideologiska utgångspunkter.
Genusvetenskapen får börja om från början, eller lägga ned.