Jag är en åsiktsmaskin. Jag har en åsikt om det mesta. Jag skriver artiklar, insändare, bloggar och kommenterar på kommentarsfält. Inte konstigt om folk blir trötta och irriterade på mig, tycker jag är arrogant och en Besserwisser.
Vad de inte vet, är att jag är medveten om detta och därför har börjat leka en lek. En lek som jag bara leker när ingen annan ser. En lek som jag har döpt till ”Tänk om jag har fel?”
Det var en mycket nära vän som lärde mig leken. Hon är den klokaste människa jag någonsin har träffat. Hon ifrågasätter allt. Hon är skitjobbig, och helt fantastisk.
Hon låter mig inte komma undan med enkla svar. Hon ifrågasätter mitt förnekande av Gud: Är du verkligen så arrogant att du tror du har tillräcklig kunskap för att avfärda något som miljarder människor ser som en sanning?
Är du säker på att 1+1=2? Är du säker på att alla människor är lika? Skulle det inte kunna vara så att araber är latare än Nordeuropéer?
I den sista frågan ska man betänka att hon inte ställer den frågan som privilegierad, utan som en av dom som den 12 september 2001 kom till skolan med en ny identitet. Dagen innan såg hon sig själv som svensk. Nu var hon helt plötsligt en ”terroristunge”, en av ”dem”.
Med andra ord, hon är skitjobbig och kräver ett ständigt ifrågasättande och intellektuell hederlighet.
Våra första samtal såg jag som en kul utmaning. En tävling. Vem är smartast? Men efter ett tag så insåg jag att om jag la tävlingsinstinkten åt sidan (jag förlorade ju ändå hela tiden) så kunde jag lära mig saker om mig själv och om omvärlden.
Varför reagerar jag så starkt på det jag uppfattar som orättvisor? Varför irriterar jag mig på cyklister på trottoaren? Ungdomar som glor i mobilen 24/7? Skulle verkligen all livsglädje försvinna om jag inte fick äta kött? Är MFF verkligen Sveriges bästa lag?
Naturligtvis gäller ju detta även mina politiska åsikter.
Jag är för en generös flyktingmottagning. Jag är motståndare till ID-kontroller som hindrar människor att söka asyl. Jag anser att välfärden är hotad, inte av invandring, utan av skattesänkningar, skattesmitande, och privatisering.
Men hur kan jag vara så säker på att jag har rätt och andra har fel?
Det första jag insåg var att alla mina åsikter har ett ursprung i en känsla. En irritation, glädje, eller obehagskänsla. För att rättfärdiga och kunna förklara min känslobaserade åsikt började jag sen leta efter stöd i fakta.
Jag läste böcker, forskningsrapporter (ja, faktiskt, jag gör sånt). Problemet var att jag bara lyssnade på andra som tyckte som jag. Jag sorterade bort alla som inte höll med.
Jag ville ju ha en bekräftelse, inte ett besvärligare liv. Med andra ord så byggde jag en åsiktsbubbla. Min vän tvingade ut mig ur bubblan och fick mig att börja läsa ”motståndarnas” rapporter och artiklar.
Jag slutade att filtrera bort människor som inte tyckte som jag från FB och Twitter. Jag gick med i FB-gruppen #jagärhär och jag upptäckte ganska snart att jag måste bli bättre på, och noggrannare med källkritik.
Tillgången till information är enorm, men all information är inte likvärdig. Vem har sammanställt informationen? Finns det en beställare? Finns det källhänvisningar, och har dessa i sin tur källor?
Fake News, Alternativa Fakta, desinformation och rena lögner väller över oss dagligen. Emellanåt kände jag för att ge upp. Varför inte bara nöja mig med att jag tycker som jag tycker?
Dessutom började jag ställa mig den jobbiga frågan; Om jag nu har haft fel i alla dessa år, om jag har blivit grundlurad, om invandring är skadligt för Sverige, kommer jag att klara av att erkänna det? Kommer jag att börja rösta på SD?
Än så länge är svaret nej. Jag har inte hittat nån anledning att ändra min ståndpunkt i stort och jag kommer för närvarande inte att rösta på SD.
Det finns detaljer som jag har börjat fundera på. Som skillnaden på mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter. Hur jag ska definiera en Nation och vilken betydelse den har i samarbetet med andra länder och människor.
Men det är en helt annan historia som jag får lov att återkomma till.
Vad jag däremot har upptäckt är att det finns en grogrund för samtal med människor jag aldrig trodde att jag skulle samtala med. Skälla på, ja, men inte samtala med.
Jag har upptäckt en komplexitet i frågor som tidigare kändes väldigt enkla och självklara och jag lär mig nya saker varje dag. Jag har blivit ödmjukare. Jag vill inte använda pekpinnar.
Jag inbillar mig inte att alla helt plötsligt ska bli källkritiska och sjunga Kumbaya vid lägerelden. Men jag ser emot samtal med de som vågar ta det mycket skrämmande och obehagliga steget in i självkritikens och lyssnandets spännande värld.