Människan har i alla tider brutit upp från ofruktsam mark. Det är hög tid att släppa den fåfänga bilden av femtiotalets livsdugliga landsbygd och våga se statliga subventioner för vad det är; konstgjord andning. Att flytta myndigheter till impopulära platser dränerar dem på kompetens. Dagens urbaniseringsvåg är till fördel för individ, samhälle och miljö, menar Lars Anders Johansson från tankesmedjan Timbro.

Sverige är fullt av övergivna platser, ställen där människor har levt och verkat men som idag ligger öde och tomma. Arkeologer hittar lämningar efter bosättningar i vad som idag är tätbevuxen skogsmark. Även från senare tider finns folktomma byar med igenbommade hus vars invånare sedan länge dragit sina färde för att söka sin försörjning någon annanstans. I alla tider har människor sökt sig dit utkomstmöjligheterna har funnits. En gång i världen handlade det om att bryta ny jordbruksmark i det vilda. Idag går flyttlassen istället mot de stora städerna där arbetstillfällena finns.

”Vi flytt int’!” ljöd på 70-talet den norrländska proggvänsterns protestparoll mot den så kallade ”flyttlasspolitiken” – en medveten strävan från socialdemokraterna att gynna storindustrin i städerna på småföretagens och glesbygdens bekostnad. ”Solidarisk lönepolitik” kallades det då. Idag har socialdemokraterna svängt och vill istället motverka konsekvenserna av sin tidigare politik genom statliga subventioner och konstgjord andning genom att flytta ut myndigheter från storstäderna till avfolkningsbygder. Lobbyorganisationen Norrlandsförbundet är inne på en liknande linje och vill flytta 25 000 statliga jobb till glesbygden i DN Debatt den 8 juni.

Det finns emellertid föga eller inget stöd för att den typen av politik tjänar sitt syfte. Däremot finns många avskräckande exempel i historien att stödja sig på. De omfattande subventionerna till den svenska varvsindustrin lyckades inte rädda kvar tillverkningen i Sverige, trots att de var så höga att det hade varit billigare att ge varje enskild anställd en miljon kronor i handen som omställningsbidrag.

Att flytta ut myndigheter till impopulära platser medför sällan att kompetensen flyttar med utan riskerar istället att dränera myndigheten ifråga på kompetent personal. Dessutom finns det ofta en poäng med att myndigheter befinner sig i närheten av andra myndigheter, i det kluster som exempelvis huvudstadsregionen utgör.
Därmed inte sagt att Sverige utanför tullarna bör dömas till ödeläggelse. Landsorten har många konkurrensfördelar, inte minst i detta bostadsbristens tidevarv. Det saknas inte heller politiska möjligheter att underlätta för boende på landsbygden och stärka glesbygdens konkurrensfördelar. Sänkta skatter på drivmedel är en sådan åtgärd som skulle få en omedelbar effekt för de som inte bor fem minuter från närmaste matbutik.

Det är hög tid att vi tillägnar oss en mindre sentimental inställning till demografiska förändringar. Sverige förändras, precis som det har gjort under de senaste två hundra åren. Trenden är dessutom internationell. Allt tyder på att framtidens arbetstillfällen kommer att finnas i storstäderna. Detta har givetvis sina fördelar i form av samordning av resurser men också i miljöhänseende – stadsbons ekologiska avtryck är en bråkdel av landsbygdsbons. Samtidigt innebär det nackdelar i form av trångboddhet och överbelastad infrastruktur i städerna.

Det håller inte att bakom paroller om att ”hela Sverige ska leva” försöka frysa ett Sverige anno 1950 genom subventioner och bidrag. Det är ingen självklarhet att varje plats där människor har valt att bosätta sig kommer att vara befolkad för evigt. Den urbaniseringsvåg vi ser idag är en konsekvens av att vi har fått det bättre, precis som det ökade välståndet under industrialiseringen befriade människor från det hårda trälandet på steniga åkrar.

Det är en utveckling att glädjas åt.